Obamas Election Night Rally

Valdagen den fjärde november kommer Chicago vara världens mittpunkt. Eftersom Barrack Obama är från den Blåsiga Staden kommer han hålla sitt Election Night Rally i Grant Park vid stadens Lakefront. Det är här Obama kommer hålla sitt seger- eller förlusttal (låt oss hålla alla tummar, ta på allt trä, plocka alla fyrklöver och be till alla världens gudomligheter att det blir det första).

Självklart kommer jag vara där också, jag skulle inte för mitt liv missa en chans att personligen uppleva ögonblicket då USA kan få sin första svarta president. Det här kommer likställas med ögonblick i världshistorien som Martin Luther Kings "I Have A Dream"-tal, månlandningen, Berlinmurens fall, den första fotbollsmatchen, Springsteens Bottom Line-spelningar 1975, Pearl Harbor, Beatles första USA-turné, Palme-mordet, Lützen-dimman, Waterloo, freden i Versaille, slaget vid Thermopyle, Nürnberg-rättegångarna, Oktober-revolutionen, landstigningen i Normandie och The Whos spelning på Marquee Club i London i mars 1967 då Pete Townshend slog sönder sin första gitarr. Jag känner mig otroligt lyckosam och priviligerad, en sådan här chans kommer aldrig igen.

Tyvärr fick jag inte tag i en av de åtråvärda 65 000 biljetter till hans lilla get-together i det inhängnade festival-området, de gick åt på en timme. Fast Grant Park är stor och borgmästare Richard M. Daley (den gamle legendariska Daleys son) räknar med att evemanget kan dra uppemot en miljon människor! Det kommer bli en jävla fest eller -om valresultatet går snett-ett jävla upplopp. Jag kan knappt bärga mig, det kommer omdefiniera frasen "jag var där".

Till sist, jag tänker se till att byta ut bilden på mig i titeln. Nog för att jag har gått upp lite i vikt sedan jag kom hit - den som klarar att gå ner i USA förtjänar ett Nobelpris- men det ser ju ut som jag väger 300 kilo.

Gustav

Barrack McCain eller John Obama?

Många unga amerikaner, i alla fall på min skola, är skrämmande ovetande om vad som händer i deras land. För några veckor sedan när USA:s storbanker började konka och landet var på väg in i en ny stor depression var förvånasvärt få ens medvetna om situationen: "What are you talking about? I haven't heard about that...", fick jag till svar mer än en gång. Detta trots att det var i princip den enda varje nyhetssändning och tidning pratade om. När jag sedan berättade blev de inte direkt oroliga: "We'll be fine, as always". Ja, eller hur...

Det är samma ska nu; North Parks elever är överlag fruktansvärt oinsatta i valfrågor, trots att det här kanske är det viktigaste valet någonsin. Bushens styre har inneburit åtta år av ekonomisk nedgång, ovinnbara krig (hur besegrar du terror, ett koncept som alltid kommer finnas så länge någon med mindre vapen inte gillar någon med fler vapen?), obefintligt internationellt anseende och dubblad nationell skuld (från fem- till tio triljoner dollar and counting). Vem som än vinner av McCain och Obama har en hel del att bita i. Nu är det viktigare än någonsin att rätt man blir president, men ändå bryr sig inte de jag känner nämnvärt.

Så varför är det så? Kanske för att North Park är en kristen skola och därför till största delen konservativ. Som jag sade i förra inlägget, konservativa ungdomar är mindre engagerade än liberala. De tenderar också att tro på mer skit som sägs om Obama än liberala tror på skit som sägs om McCain, t ex att Obama är en terrorist eller, än värre, en socialist. Huvaligen, gud förbjude att vi alla hjälps åt!

En annan anledning kan vara att det är i princip lönlöst att rösta i Illinois eftersom Obama kommer vinna stort här. Den s k Demokratiska Maskinen har via valfusk och diverse annan korruption styrt staten Illinois och i synnerhet Chicago sedan urminnes tider; den gamla borgmästaren Richard J. Daley var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Tillsammans med New Jersey är Illinois de mest politiskt korrupta staterna i USA.

Jag har också utvecklat en egen liten teori. När presidentdebatterna visades i skolans café var det nästan fler utlänningar än amerikaner där. Det har troligtvis att göra med att utlänningar vet hur mycket skit USA ställer till med ute i världen eftersom utländsk media fokuserar mer på amerikansk utrikespolitik. De vet hur stor makt USA:s president verkligen besitter, något som amerikaner inte själva inser eftersom de sällan hör om vad som händer utanför deras gränser. I ärlighetens namn så kommer inte Average Joe´s liv förändras nämnvärt vem som än blir president, men det kan betyda liv eller dör för irakiern eller afghanen.

Alltid ett nöje,

Goose

The 'Disasta from Alaska'

Jag, min rumskompis Steve och min gode vän Elliot från Alaska satt igår kväll i vår lägenhet och pratade om valet. Eller rättare sagt, jag och demokraten Elliot pratade medan republikanen Steve mest låg på soffan och brydde sig inte nämnvärt. Det är känslan man får här; liberala ungdomar är mer engagerade än konservativa. De är mer villiga att prata och lyssna, engagera sig i debatt till skillnad från McCain-supportrar som är mer cementerade i sina värderingar (som de oftast får av sina föräldrar). Även fast Obama leder stort i alla opinionsmätningar så är det inte omöjligt att McCain gör en mirakulös comeback. Elliot har egentligen inte så mycket emot McCain, men vad han är rädd för är att: "...om McCain vinner är vi en felande pacemaker från att ha en president som tror att dinosaurier och människor levde tillsammans".

Nu vet jag i och för sig inte säkert om McCain har en pacemaker, men vad han menade var förstås GOP:s (republikanerna) vicepresident-kandidat Sarah Palin är långt ifrån redo att leda USA om den åldrade McCain skulle trilla av pinn under sin första mandatperiod. McCain sköt verkligen sig själv i både fötter och knäskålar när han valde Alaska-guvernören, något han bestämde sig för efter att ha pratat med henne en gång på telefon och en gång personligen. Tanken var att hon skulle attrahera den kvinnliga väljarskaran och ge sken av ungdom till kampanjen, men hans plan har verkligen baktänt.

De första veckorna gömde McCain-kampanjen Palin från medierna; de satte munkavle på henne och skickade henne till debattläger i Arizona. I hennes första intervjuer och debatter blev hon fullkomligt blåst av banan, och det bör tilläggas att hon fick väldigt snälla frågor. Komikern Tina Feys imitationer av henne har varit ett stående inslag i Saturday Night Live de senaste månaderna. Nu säger jag inte att Palin är korkad, men hon framstår som det, och det är en dödsynd i image-politikens USA.

Dock har popularitetens vindar vänt och Palin slår nu undan fötterna på McCain på ett annat sätt. Hon har gått ifrån kampanjens manus och gjort uttalanden på egen hand, bland annat ifrågasatt McCains beslut att ge upp kampanjarbetet i Michigan: "Jag förstår inte varför, jag skulle älska att åka till Michigan".

Återigen gör hon sig skyldig till en politisk dödsynd; för att vinna måste man visa en enad front utåt, men hennes uttalanden visar att det finns en splittring mellan henne och McCain. Hon häller sedan bensin på elden när hon förklarar sina uttalanden med att hon kände sig orättvist behandlad av kampanjen tidigare.

På ytan framstår hon igen som otroligt dum; men tro mig, hon har en baktanke. I takt med att McCain glider längre och längre från segern har Palin fått nästan rockstjärna-status bland de konservativa republikanerna. Hennes plan är att distansiera sig själv från en förlorande kampanj och bli en ledare och symbol för den konservativa högerfalangen av sitt parti. Detta ger henne slagläge att bli GOP:s presidentkandidat i valet 2012.

McCain är väl medveten om detta och sitter säkerligen nu i någon vrå och förbannar sitt val. Jag skulle ge min högra hand för att höra vad de pratar om under fikapauserna - om de pratar alls. Jag misstänker att det råder en lite småkylig stämning mellan de två.

Yours Truly

Gustav "Goose" Skogens

Ljuset i slutet av tunneln

Chicagos skyline är vacker, men Sears Tower, Aon Center, Trump Tower och Hancock Building bräcker inte Domkyrkan, Tornet och Cloetta Center.

Vi börjar nu skönja slutet på vad som har känts som en valkampanj utan slut. I dryga nio långa månader har vi bombarderats av tal, debatter, tal, intetsägande nyhetsrapportering av intetsägade tal och elaka påhopp i reklamfilmer. Detta kulminerade igår då Barrack Obama köpte 30 minuter av bästa sändningstid på samtliga stora TV-kanaler för nätta 8 miljoner kronor per kanal. Välkomna till image-politikens värld.

Det viktigaste i en presidentkandidats kampanj är inte längre kassörens förmåga att generera bidrag eller kandidatens sakpolitik, utan vilken bild de PR-ansvariga lyckas skapa av kanditaten för väljarna. Manus skrivs för alla officiella framträdanden och inget lämnas åt slumpen; kanditaterna vet redan innan vad de ska säga, hur de ska säga det, var de ska stå, hur de ska röra sig, och i vilken vinkel de gör sig bäst på fotografier. Resultatet av detta är att väljarna aldrig får lära känna de riktiga kanditaterna, bara deras officiella jag.

För att vinna är det viktigare att vara bekväm framför TV-kameror än att ha en sund politisk agenda. Det gör detsamma om din sjukvårds-reform kommer fungera eller inte, om väljarna gillar dig tror de på ditt ord. Många av amerikanska väljarna är skrämmande oinformerade och den största boven i dramat den ofullständiga politiska nyhetsrapporteringen.

Den primära syftet med stora TV-kanalernas (exempelvis ABC, NBC, CBS, Fox, WGN) nyhetsprogram har skiftat från att informera till att vara underhållande. Underhållande program generarar många tittare, många tittare genererar stora reklamintäkter. Vad som inte underhåller är långa, detaljerada och utdragna reportage som förklarar viktiga valfrågor och de båda kanditaternas ställning. Om Barrack Obama ger ett 30 minuter långt tal under dagen så presenteras ett några sekunder långt klipp av det på kvällsnyheterna, utan vidare förklaring. Sådana här så kallade sound-bites kan betyda vad som helst i vilket sammanhang som helst, vilket lämnar tittarna lika oinformerade som de var innan. Obamas talskrivare vet hur det funkar och pepprar därför talen fulla med smarta repliker med undehållningsvärde , t ex "We gotta focus Main Street instead of Wall Street". Det låter snyggt, det låter bra, men vad menar han egentligen?

Pressens "hästkapplöpnings-mentaliet", det vill säga att de rapporterar från valet som det vore en sport, hjälper också till att stärka image-politikens betydelse. Eftersom vinnarkulturen är stark i USA bryr sig pressen mer om vem som vinner, inte varför de vinner. Kandidater vinner debatter eftersom de har utnyttjar retoriska grepp bättre än den andra, inte eftersom de har mer substans i svaren. Och eftersom vinnare är intressantare än förlorare så får de i fortsättningen mer uppmärksamhet av pressen.

Den största oron med denna hästkapplöpnings-mentalitet är att de ger opinions-undersökningar för stor betydelse. Risken är att obestämda och oinsatta väljare besparar sig besväret att läsa på, kollar på vem som leder och lägger sin röst på den som majoriteten tycker borde vinna, inte vem de själva skulle ha föredragit. Också, den gör det i princip omöjligt för kandidater från till exempel The Green Party och Socialisterna (ja, det finns såna i USA också) att driva lyckade kampanjer; eftersom de inte har en rimlig chans att vinna så bryr sig inte pressen om dem. Det är väl det här man får med ett tvåparti-system.

++++++++++

När kandidater går ifrån manus skapar det problem för kampanjen. Därför ska nästa inlägg handla om fenomenet Sarah Palin.

Yours Truly,

The Goose

Howdy partners

Hej och välkomna ska ni vara till det nyaste tillskottet i Correns bloggfamilj. Eftersom det här är premiärinlägget är det på sin plats att jag presenterar mig och berättar vad jag gör här.

Vi börjar med en snabbgenomgång; jag heter Gustav Skogens, 20 år fyllda, född och uppvuxen i Linköping, bor i Lambohov när jag är hemma, gick sam-ekonomi på Ljunkan och är nu inne på mitt andra år av tre med journalistikstudier och burvaktande för fotbollslaget (även fast det på grund av en illvillig tränare inte har blivit mycket av det på senaste tiden) på North Park University i USA:s tredje stad Chicago.

Många av Chicagos första bosättare var skandinaver och North Park grundades av svenska immigranter för drygt 115 år sedan. Campus-byggnaderna bär namn som Magnuson Campus Center, Carlsson Tower, Andersson Hall och Nyvall Seminary, och i Sweden Shop rakt över gatan kan man köpa både Ahlgrens Bilar och Ballerina-kex. Skolan ligger i området Albany Park på stadens norra sida - ett område som sägs vara hela USA:s mest mångkulturella - ett långt stenkast från den gamla svenskstadsdelen Andersonville.

Eftersom jag själv vet hur mycket jag hatar att läsa långrandiga, intetsägande biografier så får det räcka där så länge. Ni kommer få veta mer om mig, skolan, området och speciellt mitt hjärtas andra stad Chicago i framtiden.

Nu och de närmaste veckorna framöver kommer inläggen att handla om valet med gigantiskt V mellan demokraternas Barrack Obama och republikanernas John McCain- kanske det viktigaste presidentvalet i hela USA:s historia. Men eftersom jag inte är någon expert på vare sig politiska eller ekonomiska frågor tänker jag lägga fokus på gräsrotsnivå; personliga betraktelser om hur vanliga collegestudenter ser på valet i synnerhet och livet i allmänhet. Jag tänker också försöka ge lite insikt vad de fyra (Palin och Biden är icke att förglömma) kandidaterna säger och hur de framställs och uppträder i amerikansk media.

Jag kommer uppdatera så ofta jag bara kan, men eftersom jag trots allt studerar på heltid och tränar fotboll lika mycket som ett heltidsproffs (fast långt ifrån lika kvalitativt) så kan min bloggproduktivitet sjunka i perioder. Fast de närmaste dagarna kommer jag i princip ägna all min lediga tid åt bloggandet. Jag känner mig otroligt priviligerad att få vara i USA under denna historiska period och jag vill dela med mig av mina erfarenheter till så många som möjligt.

Yours truly,

Gustav Skogens