Ingen rast och ingen ro

Jag har blivit överöst med skolarbete; om två och en halv timme hålls ett tal om trafficking på skolan som jag måste skriva en artikel om för min praktik, men innan dess måste jag läsa summera en 30-sidig artikel mot att legalisera homoäktenskap. Därför får inlägget om New Orleans vänta.

--------------------------

President Obama spränger ännu en barriär. Som första sittande president någonsin kommer han imorgon kväll vara gäst hos Jay Leno för att prata om hans planer att rädda ekonomin. Det är ett väldigt kontroverisellt beslut och skeptiker säger att det är inte värdigt en president att sitta och skratta i en talkshow TV-soffa. Fast nu är det ju så Obama kommer inte sitta och dra vitsar utan prata om sin politiska agenda. Personligen tycker jag att det är ett otroligt smart drag, det kan ju bara leda till det bättre. Många amerikaner tittar aldrig på nyheter och det här är en möjlighetet för Obama att verkligen nå ut till folket. Leno har 5 miljoner tittare varje dag och förhoppningsvis kommer det bli en ögonöppnare för dem. Istället för att se någon kändis prata om sin nyaste skiva, bok eller film sitter presidenten där och pratar om ekonomin. Då kanske de inser hur brun USA:s framtid verkligen ser ut.

Yours Truly,

Gustav

Walking in Memphis

Efter en skitäcklig frukost på hamburgerkedjan Krystal (undvik!) drog vi på söndagförmiddagen på oss våra imaginära blåa mockadojor och vidare västerut till den legendariska musikstaden Memphis. Memphis ligger vid Mississippi-floden i det sydvästra hörnet av Tennessee, är statens största och USA:s 18:e stad. Den är mest berömd för sin musikhistoriska betydelse; det var här Elvis Presley levde och dog i Graceland. Här ligger ocksp historiska Sun Studio där bland andra Elvis och Johnny Cash startade sina karriärer. Memphis nämns i allsköns berömda sånger, bland andra Rolling Stones Honky Tonk Women, Creedence Clearwater Revivals Proud Mary och självklart Marc Cohns klassiska Walking in Memphis.

Först drog vi till Graceland för att kolla in Elvis lya. Hela området runt det förvånansvärt lilla huset andas, lever och slår mynt av Elvis mystik: alla hotell har Elvis-teman (inklusive det berömda Heartbreak Hotel), jag räknade till fem olika Elvis-museum och alla butiker har slogans med Elvis-referenser. Utan fakta tror jag det är säkert att säga att Elvis namn drar in mer pengar efter hans död än vad Kungen någonsin gjorde under sin livstid. Om han nu är död, vill säga (eller vad tror du, Tobbe?).

Till och med parkeringsskyltarna drar Elvis-vitsar.

Mitt resesällskap poserar vid muren framför Graceland,från vänster Andreas, Kristoffer, Joe och Ryan a.k.a. Hood. Eftersom ingen av oss är särskilt stora Elvis-fan ville vi inte betala det 28 dollar dyra inträdet, men det kändes ändå väldigt häftigt att varit där. Som den otroliga musiknörd man är kände man historiens berömda vindslag.
Ett museum...

...likaså Elvis privatjet Lisa-Marie.

Efter att ha mättat vårt Elvis-lystmäte drog vi in till downtown Memphis. Det är en ganska charmig men sliten stad med vittrade trottoarer, flagnade färg, skräpig flodstrand och stora hål i många husväggar. Allmänt nedgånget och misskött, men som sagt, med karaktär.

Kristoffer sade att Memphis ibland kallas Memph-Africa, vilket man förstår då man nästan bara såg svarta människor i stadskärnan. Nu påstår jag inte att det har något att göra med det slitna intrycket, utan det är bara en intressant kontrast mot städer som Chicago då den vita, rika över-och medelklassen bor i downtown-området eller långt ut i förorterna medan områderna däremellan nästan uteslutande bebos av fattiga svarta eller latinos.

Ett väldigt slitet sjukhus.

Jag beskådade Mississippi-floden för första gången och den är mäktigt massiv, men väldigt smutsig.

En klassisk Mississippi-ångbåt a la Proud Mary.

Vi avslutade vår Memphis-visit med ett restaurang-besök där jag beställde en underbar chicken-Philly sandwich med brutalt stora lökringar. Inte direkt läcket smalmat, men fruktansvärt gott. Eller som Andreas sa: "Du vet den där känslan man har efter att tryckt i sig en stor kebabpizza? Så känns det hela tiden i USA. " Kunde inte sagt det bättre själv.

Efter maten drog vi vidare till New Orleans, men kanske världens bästa stad berättar jag om i nästa inlägg. Idag är det Saint Patrick's Day tillika min 21 födelsedag och det ska firas av monumentala mått. Skål och in i dimman!

Yours Truly,

Gustav

Första stopp: Nashville, Tennessee

Då var det då dags att ta tag i mitt lilla resereportage från min spring break-roadtrip söderut. Yours Truly, mina amerikanska skolkamrater Joe Cindric och Ryan MacNaughton, samt min svenska vapenbroder Kristoffer Grahn och hans från Sverige influgna barndomsvän Andreas packade förra fredagen in oss i familjen MacNaughtons gamla van från -96. Första destination: Nashville, Tennesse.

Resan kunde inte börja bättre. Tack vare mamma MacNaughtons generositet tvingades vi trängas med fem kassar fullproppade med godis, chips, donuts och andra syndiga godsaker (förutom bärs då) så stämningen var på topp. Swedish Fish är en riktig delikatess i USA.

Södern börjar tidigare än man tror. Tre timmar söder om Chicago, halvägs genom Indiana (troligtvis det plattaste och tråkigaste landskapet i hela USA) kördes vi om av en riktig penisförlängare: en äkta, bepansrad militär-Hummer vars ägare hade hängt dit ett par glatt dinglande löspungkulor undertill. Charmant...

Fortsättningen dock blev lite tråkigare. Precis innan vi stannade för att käka kände chaufför Ryan att det började skaka okontrollerat i ratten. Vi åt medans mörkret föll, tankade och Joe tog sedan över chaufförssysslan. När vi kom upp på motorvägen igen började hela bilen vibrera oroväckande. Efter en knapp mil small det till i vänster framdäck. Eftersom Joe låg i omkörningsfilen var han tvungen att stanna vid den breda gräsremsan i mitten, typisk för amerikanska motorvägar. Nu stod vi alltså trötta, vilsna och rådvilla under en bro mitt i mörkaste Indiana med ett sprucket däck och en dånande armada av 18-hjuliga långtradare på otryggt snubbelavstånd.

Vi hade ändå tur i oturen. För det första, hade luftslangen exploderat hade jag kanske inte skrivit det här nu. För det andra, det tretton år gamla, rostiga och luftfria reservdäcket lyckades ta oss en mile (1.6 km) till närmaste avfart. Väl där hade turen att hitta en öppen lastbilsverkstad med hjälpsam personal som turligt nog hade ett däck i rätt storlek till det överkomliga priset av 102 dollar. Störst tur hade vi dock nog att vi alla var födda vita. Rasismen är stark i den amerikanska södern och hade vi varit ett gäng svarta collegestudenter är det inte alls säkert att vi kommit lika billigt undan. Om de över huvud taget hade hjälpt oss.

På det nya, fina däcket kom vi till slut fram till Nashville vid ett-hugget på natten. Vi hade bokat ett sketet hotell, drygt fem minuter från downtown. På grund av min stadiga hand blev jag utsedd till sällskapets vägskylts-fotograf och jag utförde uppdraget med ära. Fast som ni kanske förstår tog jag inte den här bilden när vi åkte in till Nashville första gången.

Efter en natts vila i det inrökta rummet spenderade vi lördagen i downtown Nashville. Bilden föreställer huvudgatan Broadway med alla dess honky-tonk barer, salooner och cowboyaffärer. Nashville grundades vid Cumberland-floden 1779 och är Tennessees huvudstad, dock bara tvåa i folkmängd efter Memphis. Den är USA:s 28:e största stad med knappt 550 000 invånare, 1 500 000 om man räknar in alla förorter.

Staden är först och främst berömd för sin musik och går således under smeknamnet Music City. Bland annat ligger Country Music Hall of Fame här och staden kan också stoltsera med att de numera huserar Sverige countrydrottning Jill Johnsson. Som vårt glada sällskap blev varse på lördagkvällen gillar Nashville också att festa. I en souvernir-butik såg vi en tröja med texten: "Nashville is a drinking city with a music problem". Fyndigt värre.
Country Music Hall of Fame.

Vi satte oss och tog en bärs i en riktigt cool country-bar som jag vill minnas hette Nashville Legends. Väggarna var prydda med allsköns memorabilia, instrument och signerade skivor med allt från Village People till Elvis Presley. Jag fastnade för en helkroppsbild av den här hockeyfrillsprydda killen. I övriga världen skulle folk tro att han var en tysk porrskådis, men i Nashville är han en stenhård countrystjärna. Jawohl!

Det bjöds på livemusik klockan 12 på dagen. Basisten som pekar var tydligen en Vietnamveteran, vilket syndes på hans ärrade ansikte. Tyvärr är bilden lite mörk, så jag vet inte om ni kan se det.


Sångaren och gitarristen var en riktigt skön lirare. Mellan varje sång höjde han sitt glas och bad alla i lokalen att skåla och dricka sig fulla. Klockan hade ju faktiskt hunnit bli två. Han gav själ åt Nashvilles epitet som en "feststad med ett musikproblem". Jag kom osökt att tänka på en rad från Svensk Pops låt Spriten och Livsglädjen: "Så låna mig pengar till ännu ett glas. Låt spriten och livsglädjen flöda!".

Yiii-haaa!! Jag och Kristoffer poserar på en riktig turistbild. Hade inte hattarna kostat typ 200 dollar styck hade jag lätt köpt en.
AT & T-skyskrapan till höger är Nashvilles mest framstående. Jämfört med Chicagos skyline står sig Nashville dock väldigt slätt. Det är först nu när jag besökt en drös nya städer som jag inser hur fruktansvärt stort Chicago verkligen är. Innan jag kom till USA trodde jag alla amerikanska städer såg ut så, vilket verkligen inte är fallet. Det flesta storstäder är inte mycket större än Göteborg till ytan och Stockholm till folkmängden.

Man märker också att Nashville är mycket mindre på hur snabbt man kan hamna i "fel" område. Som sagt, vårt hotell låg fem minuter från finkvarteren i downtown och vi tog bilen dit. Dock svängde vi av vid fel avfart och vips befann vi oss mitt i en nedgången, fattig trailerpark och fick väja för ett par som slogs farligt nära vägen. I Chicago är otroligt segregerat det är så långt mellan de så kallade fin- och fulkvarteren att du med GPS, karta och kompass verkligen måste vilja hamna snett.

Spexeri framför ovan nämnda skysprakas ingång. Solen sken och livsglädjen flödade, men spriten väntade vi med till senare.


Ännu en turistbild, denna gång från bron över floden med skylinen i bakgrunden.
På andra sidan floden bröstar football-laget Tennessee Titans hemmaarena upp sig.

Joe vet tydligen en hel del om Nashville.

Efter dagen på stan åkte vi tillbaka till hotellet för tupplurar och duschar. Därefter tog vi en taxi tillbaka till Broadway och gjorde stan osäker. Mer eller mindre varje krog hade ett liveband och det var en av de bättre kvällarna i mitt liv. Nashville visade sig verkligen från sin bästa sida; fullsmockat med folk, de flesta glada och trevliga och inget bråk så vitt jag kunde se. Rekommenderar verkligen en lördagkväll här om ni har vägarna förbi. Tyvärr hade jag inte kameran med mig ut, men det kanske är bäst för morsans skull.

Man var lite smått mosig på söndagen, men det hindrade oss inte från att tidigt ge oss iväg på en dagstripp till alla Elvis-fans Mecka: Memphis. Men mer om det i nästa inlägg, för nu ska jag nanna kudde.

Yours Truly,

Gustav

"Det ska vara Vesuvio!"

Hemma igen efter drygt 350 mil i bil genom 10 stater. I skrivande stund är jag lite stressad eftersom första lektionen började för fem minuter sedan, så jag fattar mig kort. Eftersom jag sett och upplevt så mycket den senaste veckan så är det alldeles för mycket att sammanfatta i ett inlägg. Därför kommer jag de närmaste dagarna publicera en liten reportageserie, en stad varje dag och tillhörande bilder (jag har ungefär 600 att sortera bland). Ska försöka skriva om Nashville ikväll, beroende på hur humana mina lärare är med läxor.

Tills vidare får ni njuta resans mest återkommande musikaliska teman; Lasse Holms lökiga Canneloni Macaroni upplevde en revival i baksätet och Dallas-temat behöver ingen närmare förklaring.







Yours Truly,

Gustav

Från ett grymt hotellrum i Dallas

Ligger ni på den skönaste sängen någonsin på Sheraton Hotell i downtown Dallas. Vi fick tag i ett rum för 140 dollar natten på 33:e våningen vilket är i princip ingenting delat på fem skallar. Vi körde in idag från Corpus Christi där jag lyckades fixa en bonnabränna i världsklass. Jag smörjde in axlarna för att inte bränna mig, men de hjälper ju inte då man glömmer resten av kroppen. Så nu ser jag ut som Brynäs klassiska tröja, fast vita axlar och röd kropp istället för gulorange ränder på svart grund. Sexigt värre.

Vi glidit runt i stan idag, visslat på Dallas-temat, kollat in platsen där John F. Kennedy blev skjuten och käkat på världens största Hooters. Nu ska vi ut och göra stan osäker och imorgon blir det rodeo i Forth Worth.

Skål och in i dimman!

Gustav

Ett sketet hotellrum i Corpus Christi

Efter elva timmars bilresa från New Orleans är vi nu i Texas och kustorten Corpus Christi. I morgon ska det jobbas på brännan och badas i Mexikanska golfen. 

Förresten, alla ni som har en sån där göra-innan-jag-dör-lista: lägg till festa om på Bourbon Street i New Orleans. För guds skull, vad ni än gör, trilla inte av pinn innan ni upplevt en av världens bästa festgator. Som sagt, bilder och mer utförlig rapport kommer när jag är tillbaka i Chicago.

Yours Truly,

Gustav

I ett sketet hotellrum i Nashville

Klockan är 5.20 i skrivande stund och vi kom hem från en härlig utekväll i Jill Johnssons hemstad Nashville, Tennessee, för någon timme sedan. Grym stad, rekommenderar den varmt. Vi har trängt in oss fem pers i ett dubbelrum; jag delar säng med med Ryan, Kristoffer och Andreas skedar i den andra och Joe sover på den sanitära olägenheten till heltäckningsmatta. Just nu är jag den enda som är vaken och tänkte det var läge att lämna ett livstecken. 

Resan så här långt har inte varit helt utan fadäser. Mitt på motorvägen i mörkaste Indiana började ratten i vår van skaka obehagligt och fem minuter senare small det till i vänstra framdäcket. Det skakade och rasslade och Joe körde av till sidan. Halva däcket hade slitits av, men slangen var hel så vi hade klarat oss från punktering. För säkerhets skull bytte vi till reservdäcket och rullade en mile till nästa avfart. Där hittade vi som tur var en verkstad som gav oss ett nytt däck för 102 dollar och vi kunde fortsätta till Nashville. 

Jag tänkte lägga upp en bild eller tre men min kamera har försvunnit någonstans i röran. Fast även om jag visste var den var så kunde jag ändå inte lägga upp eftersom jag glömde ta med mig en USB-kabel. Ni får helt enkelt vänta till nästa vecka. Imorgon bär det av till Memphis och Elvis gamla hus Graceland och sen vidare till New Orleans. 

På återhörande

Yours Truly

Gustav