Ett sketet hotellrum i Corpus Christi

Efter elva timmars bilresa från New Orleans är vi nu i Texas och kustorten Corpus Christi. I morgon ska det jobbas på brännan och badas i Mexikanska golfen. 

Förresten, alla ni som har en sån där göra-innan-jag-dör-lista: lägg till festa om på Bourbon Street i New Orleans. För guds skull, vad ni än gör, trilla inte av pinn innan ni upplevt en av världens bästa festgator. Som sagt, bilder och mer utförlig rapport kommer när jag är tillbaka i Chicago.

Yours Truly,

Gustav

I ett sketet hotellrum i Nashville

Klockan är 5.20 i skrivande stund och vi kom hem från en härlig utekväll i Jill Johnssons hemstad Nashville, Tennessee, för någon timme sedan. Grym stad, rekommenderar den varmt. Vi har trängt in oss fem pers i ett dubbelrum; jag delar säng med med Ryan, Kristoffer och Andreas skedar i den andra och Joe sover på den sanitära olägenheten till heltäckningsmatta. Just nu är jag den enda som är vaken och tänkte det var läge att lämna ett livstecken. 

Resan så här långt har inte varit helt utan fadäser. Mitt på motorvägen i mörkaste Indiana började ratten i vår van skaka obehagligt och fem minuter senare small det till i vänstra framdäcket. Det skakade och rasslade och Joe körde av till sidan. Halva däcket hade slitits av, men slangen var hel så vi hade klarat oss från punktering. För säkerhets skull bytte vi till reservdäcket och rullade en mile till nästa avfart. Där hittade vi som tur var en verkstad som gav oss ett nytt däck för 102 dollar och vi kunde fortsätta till Nashville. 

Jag tänkte lägga upp en bild eller tre men min kamera har försvunnit någonstans i röran. Fast även om jag visste var den var så kunde jag ändå inte lägga upp eftersom jag glömde ta med mig en USB-kabel. Ni får helt enkelt vänta till nästa vecka. Imorgon bär det av till Memphis och Elvis gamla hus Graceland och sen vidare till New Orleans. 

På återhörande

Yours Truly

Gustav

"It´s a Bittersweet Symphony this life"

SM-slutspelet är igång och jag är fruktansvärt avundsjuk på er där hemma som kan gå på slutspelshockey. NHL har cirka 30 omgångar kvar och när Chicago för en gångs skull ser ut att ta sig till slutspel i år så kommer biljettpriset troligtvis dubblas. Det har man inte råd med som student i finanskrisens tider när kronans värde sjunker som en sten.

LHC-flaggan tillsammans med min två andra kärlekar FC Barcelona och svenska fotbllslandslaget på hederplats i vardagsrummet.

Nu torskade LHC ikväll, men det är ingen fara på taket än. Tror mycket väl att det kan bli SM-guld i år, vilket skulle vara otroligt bitterljuvt för mig. Lika överlycklig jag skulle bli om LHC vann, lika bitter skulle jag vara för att det är ett hav mellan mig och Festen jag drömt om i 15 år. Jag vill minnas gick jag på min första LHC-match när jag var fem, började i Björnligan när jag var sex och lirade upp till femtonårsåldern då valet föll på fotbollen. Jag har följt klubben genom glädje och sorg: harvande i Allsvenskan, Elitserie-avancemang, Elitserie-degraderingar, första SM-slutspelet, första SM-finalen. För två år sedan såg jag MoDo vinna SM-guld i Cloetta Center, i fjol följde jag förtvivlad via webben hur min kära Club släppte in tre mål i samma power-play i femte SM-finalen mot äckliga HV 71. Jag hade hoppat av en kurs för att kunna se alla finalmatcher live och mådde rent fysiskt dåligt när Davidsson höjde bucklan i vår borg. Det får inte ske i år igen, mitt psyke klarar det inte.

----------------------------

Imorgon har jag ett prov klockan 10.30 sen bär det av mot Nashville som är första anhalt på vår hillbilly-roadtrip. Därefter ska Memphis, New Orleans, Dallas och Kansas City betas av innan vi återvänder till Chicago söndag den 15 mars. Vet inte riktigt hur det kommer bli med bloggandet, det kommer inte vara prio ett, men jag kommer försöka slänga iväg en rad och en bild någon gång ibland. När jag kommer tillbaka ska ni få en mer extensiv reserapport. Tills vidare kan ni väl roa er med några bilder från förra årets spring break som jag spenderade med Steve i Santa Barbara, Huntington Beach och Los Angeles.

Santa Barbara

Los Angeles skyline med det karaktäristiska smogdiset.

Strandchill i surfparadiset Huntington Beach i Orange County. Det var här någonstans de spelade in Baywatch.

Sagan om Ringig stig från Santa Barbara beach

Yours Truly,

Gustav

Saknaden

Med avbrott för sommar- och vinterlov så har jag spenderat lite drygt ett och ett halvt år utanför Sverige. Man skapar en ny vardag, nya vänner, ett nytt liv, men moderlandet har alltid ett grepp om hjärtat, kallar en alltid åter. Här är en lista, utan inbördes ordning, vad jag saknar mest hemifrån.

-Kebabpizza

-Mamma

-Pappa

-Ellen

-Fanny

-Ida

-Alla andra släktingar

-Kebabrulle

-Alla vänner. Ingen nämnd, ingen glömd. Trots att man skaffar nya så är de gamla inte utbytbara

-Att kunna zappa mellan fyra Champions League-matcher varannan vecka

-Lambohov ("Nästa: Bygdegatan")

-Gräsfläckar på träningskläderna och doften av nyklippt gräs. USA är konstgräsets förlovade
land och jag föraktar det så min själ svartnar. Jag vill hitta grässtrån i mina kalsonger, inte små, svarta gummikulor. Död åt konstgräset!

-Omklädningsrumskulturen

-Skogsvallens bastu efter sena och kalla höstträningar

-Kebabtallrik

-God öl

-Lagfester

-Att kunna gå (men ändå inte göra det p g a av lathet) på hockeymatcher varje vecka

-55:an

-Platens

-Lösgodis

-100 MBit/sekund-bredband. Här går det låååångsamt. I fjol laddade ner Simpsons-filmen på en dryg vecka.

-Kebab med bröd

-Köra bil

-Sportnytt

-Sportspegeln på söndagar

-La Liga-sändningar med mitt älskade Barcelona på helgerna

-Meter-systemet. Här kör dem med gallons (3.75 liter eller nåt sånt) feet, inches, cups, pounds, miles, Fahrenheit-skalan för temperatur där vatten fryser vid 32 grader och andra logik-föraktande mätsystem.

-Falafel...haha, yeah right.

-EM/VM-kvalmatcher på vettiga tider

- Inkluderad moms på prislappar

-Stabilt dåligt väder

-SM-guldjakt

-Gymnasietiden då man hade betydelselösa problem som man trodde var livsviktiga

-Att inte bli ifrågasatt när man dränker sina makaroner och köttbullar i ketchup. Jänkarna kollar på mig som om jag käkar kackerlackor.

-Vettiga nyhetssändningar

-Sade jag en stor, svettig, fettdrypande kebabpizza?

Yours Truly,

Gustav

Produktiv värre tisdag

Idag har jag varit riktigt produktiv. Man ska snart nanna kudde och känner att man verkligen åstadkommit någonting den här tisdagen den 3 mars. Vaknade i ottan och gick till praktiken på Covenant Communications, ringde en snubbe i en kyrka i Washington och pratade lite om deras konstfestival den gångna helgen. Slängde ihop en rutinartikel och skickade till redaktören.

Sedan nötte jag siffrorna på telefonen flitigt i jakt på svenska damfotbollsspelare. Jag planerar att ta mig till Saint Louis helgen den 3-5 april och göra ett dubbeljobb. Först ett reportage för Corren om förra LFC-liraren Sara Larssons nya tillvaro i den nystartade damfotbollsligan. Sedan ska jag förhoppningsvis också knåpa ihop en artikel för Offside. Larssons Saint Louis spelar nämligen hemma mot Frida Östbergs och Caroline Jönssons Chicago i premiärmatchen, en minst sagt intressant vinkel. Vid telefonsessionens slut hade jag lyckats få tag i Sara Larsson (hennes lår känns sådär) och skaffat presspass till matchen. Nu återstår bara att få med Östberg och Jönsson på tåget.

Gick hem vid tvåtiden, svängde ihop några grymma stekta kycklinglår med jasminris och ranch-sås. Drog sedan till gymmet och lyfte skrot samt genomled ett brutalt magpass. Hem, övade på presentation om etiska dilemman i filmen Wag the Dog i duschen och gick sedan iväg till kvällspass i Media Ethics. Min grupp rockade vår presentation, jag slumrade igenom de andra (vid fjärde halvtimmes-powerpointen på raken orkar man inte lyssna längre) och gick sedan förbi bensinstationen på vägen hem och köpte M&M:s och jordnötter. Åt, bloggade, fixade sovplats hos polaren Nate i Kansas City, kissade, gick och la mig. Kort och gott, en lång men bra dag.

Yours Truly,

Gustav

Domestic Violence

Jag vet inte om den här utläckta polisbilden på Rihanna efter att hon misshandlats av Chris Brown har nått Sverige, men här i USA har den cirkulerat ett tag.

I min kurs Media Ethics i veckan diskuterade vi om det är rätt eller fel att publicera en sån här bild, om det är nödvändigt för allmänheten att se Rihannas uppsvällda ansikte. Åsikterna gick i sär om det här enskilda fallet, vilket ledde diskussionen in på det verkliga problemet hur incidenter om våld i hemmet rapporteras i media: just som enskilda fall.

Traditionellt, i alla fall i USA, har media behandlat fall av våld i hemmet (domestic violence) som isolerade händelser utan att sätta dem i sammanhang med det stora sociala problemet. Läsaren/tittaren kan säga: "Usch, vad hemskt!", men lämna utan närmare eftertanke kring underliggande, kulturellt bunda faktorer som förövarens (nästan uteslutande män) uppväxt och historia av våld och maktmissbruk. Det hjälper ju inte heller att när en kristen man slår rapporteras det som domestic violence, men när en muslim är förövaren rapporteras det som ett fall av typiskt islamistiskt kvinnoförtryck.

Ta till exempel den här besattheten med Josef Fritzl. Självklart är det en otroligt fruktansvärd händelse som är värd uppmärksamhet. Problemet är att vi ständigt matas med saftiga, sensationella detaljer (senast hur han våldtagit sin dotter 3000 gånger) vilket ger intrycket att det bara är psykiskt sjuka män som misshandlar och våldtar sina fruar och döttrar. Det hjälper inte de tusentals kvinnor som dagligen tvingas leva i skräck i sina egna hem. För att få bukt med denna, för att låna ett uttryck från min lärare Dr. Margaret Haefner, intima terrorism krävs det att media uppmärksammar det som ett utbrett samhällsproblem, inte som några enstaka sjuka mäns sjuka handlingar.

Peace, Love and Understanding

Gustav

Var det lika bra för dig som det var för mig?

Breaking news på CNN.com idag: "Obama speech like sex?". Klart man måste kolla och klickar på länken som leder till ett videoinslag kallat State of the Union with John King. I dagarna har President Obama hållit tal i kongressen och för soldaterna i Iraq och Afghanistan och det var dem som nu debatterades av två tyckare, en demokrat och en republikan, i John Kings panel.

Det var republikanen Alex Castellanos som jämförde Obamas tal med köttsligt umgänge i horisontalläge: "Att lyssna på Obama är som att ha sex. Den sämsta gången var det utmärkt". Obama måste verkligen vara en jäkel på att ragga.

Varför Castellanos uttalande får status som "breaking news" vete dock gudarna, speciellt eftersom det sades så många mycket mer insiktsfulla och viktiga saker i programmet. Bland annat kritiserade Castellanos Obama för att skilja på ord och handling. Till exempel, enligt honom har Obama sagt att han vill ha en regering som håller hårt i pengarna, något som rimmar illa med Obamas stimulanspaket som republikaner anser vara ett mångmiljard-slöseri. Varför användes inte det som rubrik? Att till och med en så ansedd nyhetsorganisation som CNN istället väljer att sätta en humoristisk och harmlös sexreferens som rubrik vittnar om hur sexualiserad vårt västerländska samhälle verkligen är.

Peace, Love and Understanding

Gustav