Hemma bäst

November har blivit december, hoppas att julkalendern är bra där hemma. Jag sitter vid datorn och går igenom bilder på bravaderna från den gånga helgens Thanksgiving-firande i Indianapolis, Danville, Illinois, och Champaign, Illinois. Är trött och sliten, men vid liv. Klockan är 00.34 natten mellan söndag och måndag och det är hög tid att sova. Är inte peppad för de sisat två veckornas slutspurt i skolan, jobbigt och eländigt kommer det bli, men jag kommer klara det.

Kommer knåpa ihop en mening eller två om den gångna helgen och publicera i morgon kväll. Sov gott,

Gustav

Tack för kaffet

Idag åker min roomie Steve, Elliot och jag till Indianapolis för att fira Thanksgiving med fyra generationer av släktingar på Steves morsas sida. På bilden ser vi familjens matriark Grandma Wayland. Eftersom Steves släktingar kommer till varje hemmamatch vi spelar så träffar jag henne ofta. Hon är för härlig, varje gång vi ses påpekar hon oroligt att jag har gått ner i vikt (hon har ett jädra öga för det där).

Det är roligt det där, hur den äldsta generationen till skillnad från alla andra tycker det är positivt att man lagt på sig. Samma sak hände i somras då jag kom hem till Sverige igen. Efter fyra månader av intensivt studentliv och amerikansk delikat smalmat hade jag gått upp ett kilo eller fem. Morsans nya mans 80-åriga farsa sade till mig när vi träffades: "Jag ser att du har lagt på dig lite. Har blivit rundare i ansiktet". Jaha, tänkte jag, stött som en fjortonåring; som om jag inte visste det. "Det är bra", fortsatte han, och då insåg jag att det var en ärligt menad komplimang (till skillnad om någon från min egen ironiska generation hade sagt det). Jag antar att när de växte upp i böldpestens och misskördarnas tidearv så var det ett sundhetstecken att ha lite extra hull. Tänk så tiderna förändras, eller vad säger ni ungdomar?

Det här är andra året jag åker med Steve till Thanksgiving, förra året var det Pete the Russian som följde med iställer för Elliot. Om en timme plockar Steves moster Susan upp oss och jag har fortfarande lite packning att göra. Nu ska det ätas och drickas i dagarna fyra, så förhoppningsvis lyckas jag gå upp lite så jag gör Grandma Wayland nöjd. Jag kommer tillbaka på söndag, så om ni inte hör från mig tidigare så kommer jag publicera en rapport och lite bilder senast måndag.

Er fyllning i kalkonen

Gustav

"If you have a problem, don´t call the police..."

USA:s infrastruktur, speciellt på landsorten, är uppbyggd kring bilen och därför är körkortsåldern 16 år här. Enligt vad jag minns från min körkortsutbildning står unga, manliga nyblivna körkortsinnehavare för ungefär 300 procent av alla olyckor i Sverige, tänk er då hur statistiken ser ut i USA med hundratusentals pubertala, hormonmaskiner härjande på vägarna. Även förarna i min ålder är överlag värdelösa, trots att alla bilar är automatväxlade. Mer än en gång har jag bett en stilla bön när jag blivit skjutsad.

Somliga klarar inte ens att vänta till 16. Härom dagen när jag och mina rumskompisar huttrade oss tillbaka till vår lya såg vi en bil svänga in på en enkelriktad gata. Problemet var att bilen körde i fel färdriktning, för att i nästa sekund nästan frontalskrota med en polisbil som kom körande i rätt riktning. Den antagligen panikslagna föraren hade problem med backningen och rörde sig inte en millimeter. Man kunde höra hur det kämpades att få i backväxeln. Till slut slängdes polisbilens passagerardörrupp och ut stormade en väldig poliskvinna, troligtvis 190 cm lång, och röt: "That's it get out of the car!". Ut kom en vettskrämd latinotjej, tre äpplen hög och inte äldre än tolv år.


Polizilla tvingade henne att slänga upp labbarna på bakluckan, sära på benen, började muddra och fråga ut henne på bredaste och hotfullaste Chicago-dialekt: "Were´s ya license? Ar ya wearin anything ya shouldn´t? Any guns? Cocaina maybe? A knife?". Det var ungefär som på TV-programmet Cops, fast att white trash-drugdealern i bar överkropp var utbytt mot en 135 cm livrädd latina som knappt når ner till pedalerna. Stackars liten hade säkert bara varit ute och handlat mjölk åt morsan. Visserligen körde hon utan körkort och bröt mot några trafikregler, men det är inte skäl nog att ge henne mardrömmar för livet. Hulkina gick tillbaka till sin polisbil, slängde in lilltjejen i baksätet och ringde bärgningsbilen. De hann sedan köra tio meter innan de tvärnitade, Queen Kong hoppade ut igen och, bara för att vara extra jävlig, slängde hon dit böteslappar på två parkerade bilar som polisen nio gånger av tio inte skulle bry sig om (därför att om inte ägaren är där så finns det ingen möjlighet att få sig en muta). Ibland är det värre att hamna i Chicago-polisens klor än vårt lokala gatugäng The Latin Kings.

Er sedelbunt i polishatten

Gustav

Never A City So Real

Chicago är min andra hemstad och jag älskar henne nästan lika högt som Linköping. Trots detta har jag fram tills nu haft svårt att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med staden. Jag fick i veckan i uppdrag av min journalistik-lärare att läsa boken Never A City So Real av Alex Kotlowitz, och då föll bitarna på plats.

Boken berättar om en stad där du tillåts att vara den du är och döms därefter, till skillnad från till exempel New York; en status-besatt stad som tror den är universums medelpunkt, där makt, pengar och skönhet är det viktigaste. Som Kotlowitz säger; "Alla kan passa in i Chicago." Enligt författaren ledde denna öppenhet bland annat till att nyskapande arkitekter som Frank Lloyd Wright och Louis Sullivan skapade den moderna amerikanska arkitekturen här istället för i Boston eller New York.

Chicagos själ ligger inte i turistfällor som Sears Tower, The Magnificent Mile, Buckingham Fountain, eller Shedd Aquarium, utan den återfinns på gatunivå i stadens över 200 bostadsområden. Många av stadens invånare identifierar sig mer med sitt område än staden som helhet. Chicago är som ett stort pussel där varje del är unik men ändå passar in med de andra bitarna. Folk från hela Europa - Skandinavien, Ukraina, Kroatien, Litauen, Irland- kom hit och hittade arbete eller en fristad från förtryck. Chicago växte fram till Amerikas stad, en stad som drömmer USA:s dröm. En dröm som, likt Chicago, är långt ifrån perfekt.

Chi-towns historia är kantad av segregation, rasupplopp, svår fattigdom och korruption. Poliskåren här är bland USA:s mest korrupta och så sent som i fjol uppdagades en skandal där medlemmar av the Special Operations Section hotade, utpressade, kidnappade och stal från både knarklangare och vanliga medborgare. Politiken är också korrupt; den Demokratiska Maskinen har styrt staden med järnhand större delen av det senaste seklet, mycket tack vare valfusk och köpta röster. Den gamla legendariska borgmästaren Richard J. Daley, som bar epitetet The Boss långt innan Springsteen, var det närmaste en diktator man kan komma i ett demokratiskt system. Nu styrs staden av hans son Richard M. Daley.

Fast å andra sidan ger Chicago inte ett intryck av att vara något den inte är. Det finns ingen falskhet, stadens synder och dygder är alla exponerade. Den är vad den är, inget annat. Kotlowitz citerar en dikt skriven från Nelson Algrens bok Chicago: A City in the Make som kommer här i en fri översättning.

"När du har blivit en del av den här speciella jorddelen, du kommer aldrig älska en annan. Det är som att älska en kvinna med en bruten näsa, du kan kanske hitta vackrare älsklingar. Men aldrig en älskling så äkta".

Nu blev det kanske lite väl pretentiöst på slutet, men dikten träffar så rätt. Jag älskar verkligen Chicago, speciellt mycket nu efter mitt möte med min räddande ängel Dave (kolla inlägget Hopp om mänskilgheten). Även fast jag inte varit i New York så har jag svårt att tro att något liknande kunnat hända i en stad där folk låter dig ligga om du faller ned död på gatan.

Yours Truly,

Gustav

Nu tändas tusen juleljus...

Julen är USA:s högtid. Den symboliserar amerikanernas allra viktigaste ideal: familj, konsumption och någon stans där i periferin hyllandet av Kristi födelse. Hela landets ekonomi är beroende av julhandeln, månaderna oktober-november-december är livsviktiga för de flesta företag eftersom utan dem skulle de gå under. De första julreklamerna började rulla på TV i slutet av oktober och i många fönster och trädgårdar är redan julpyntade till absurdum, speciellt i rika Chicago-förstäder som Wheaton, Lombard och Naperville (någonstans där ligger huset från den första Ensam Hemma-filmen, om ni vill veta). Downtown Chicago vill inte vara sämre och i lördags var det dags för det årliga tändandet av de en miljon ljusen längs med huvudgatan Michigan Avenue, också känd som The Magnificent Mile på grund av alla dess magnifika byggnader. Självklart var jag er man på plats.

När termometern visade noll grader och klockan stod på 18.00 sparkade den stora paraden igång under stort pompa och ståt. På första vagnen stod Musse Pigg och sade "Happy Holidays" en månad i förväg, ljusen tändes och folk började dansa och sjunga. Michigan Avenue kantades uppskattningsvis av hundratusentalet människor.

Blinded by the lights...

Porten till The Tribune Building, tidningen Chicago Tribunes hemvist. Chicago är världsberömt för att vara den amerikanska arkitekturens hemstad, mycket på grund av - eller tack vare - att en svår eldssvåda ödelade nästan hela staden 1871. Kvar lämnades en tom målarduk för arkitekter och stadsplanerare, och ur återuppbyggnadsprocessen växte världsstaden Chicago upp. Utan The Great Chicago Fire hade Chicago idag troligtvis varit en medelmåttig amerikansk stad som St. Louis eller Cleveland, men istället blev den en av USA:s viktigaste städer. Här föddes den moderna skyskraparn och under framförallt den första halvan av 1900-talet tävlade staden med New York om vem som kunde bygga högst, bäst, vackrast och snabbast.

Correns hus på Badhusgatan må vara mysigt och bra, men det framstår som ett skjul jämfört med Chicago Tribunes kåk.

Chicagos landmärken hjälper till att sprida julstämning. Julfärgerna rött och grönt kommer lysa i toppen av Wrigley Building (bilden), John Hancock Center, Sears Tower och de övriga fram till jul. Under valdagen var det det patriotiskt rött, vitt och blått som gällde, övriga dagar av året har jag sett vitt, lila, rosa, grönt eller blått. Jag antar att det är en Chicago-grej.


Åter till paraden. Stora uppblåsbara julfigurer var populära, här en snögubbe. Diverse artister som tydligen ska vara kända drog också förbi på sina företagssponsrade vagnar och sjöng föga övertygande playback.

Vi svenskar vet ju bättre än de flesta att Disney och jul är i princip samma sak. Det är också sant i USA. Tätt förföljda av en jättepolkagris stod Kalle och Kajsa och pussade varandra på sin vagn. Jag blev lite smått konfunderad över detta; jag trodde hela idén med Ankeborg var en värld av platonisk kärlek där alla barn kommer med storken (vilket förklarar varför Kalle inte behöver några byxor). Ingen är pappa eller mamma till någon, Kalle och Kajsa eller Mimmi och Musse kysser aldrig varandra, i alla fall inte på munnen. Så vitt kan jag minnas har jag aldrig sett en munkyss i en enda Disney-produktion, men att ha sett Kajsa och Kalle hångla loss på sin paradvagn ändrade min Disney-världsbild i grunden.


Och så kom han till sist till alla barns enorma glädje. Kommersens skyddshelgon: Jultomten.

När Santa Claus hade dragit förbi avslutades festligheterna med ett sjuhelsikes fyrverkeri över Chicago-floden. Det var en riktigt maffig syn när blixtarna reflekterades i de omringande höghusens glasfasader.

Innan jag och sällskap hoppade på tåget hem gick vi in på varuhuset Macy's för att uppsöka hemlighuset. Då julen är en glädjens högtid för de flesta finns det dem som kommer spendera den ensammare än någonsin utomhus under Michican Avenue-bron i temperaturer neråt -30 celsius med vindfaktorn. Mitt bland julruschande hemmafruar på Starbucks satt två av dem och sov. I julhysterin får man inte glömma att det finns många förlorare i kapitalismens lotteri.

--------------------------------------

Till sist tänkte jag passa på att göra lite reklam för mig själv. I årets sista nummer av fotbollstidningen Offside har jag skrivit en tvåsidig artikel med bilder om mitt North Park Vikings match mot ärkerivalerna Wheaton Thunder tidigare i höst. Spring och köp!

Yours Truly,

Gustav

Att sålla agnarna från vetet

Till skillnad från McCain-kampanjen var det inga kontroverser kring Obama, mycket tack vare hur han noggrant sållade bland folket han valde till sina närmaste medarbetare. Obama-teamet tog reda på alla deras mörkaste hemligheter så att inget oväntat kunde dyka upp som kunde störa kampanjen. När Obama nu väljer sina ministrar måste de gå igenom samma process och det spekuleras i att det skrämmer bort många välkvalificerade potentiella kandidater.

Endast de mest syndfria topp-exemplaren av homo sapiens klarar de hårda kriterierna. Förutom att Obama-teamet gör en grundlig bakgrundskoll måste de påtänkta kandidaterna fylla i ett sju sidor långt frågeformulär de de måste avslöja allt från kriminell bakgrund, gamla dagböcker och blogginlägg till avlägsna slätkingars ekonomiska aktivitet. Allt för att undvika onödig turbulens a la Palin. Det här har gjort att många har hoppat av av rädsla för att information om deras fel och brister ska komma på avvägar. Senast i raden Chicago-miljardären Penny Pritzker som var påtänkt för handelsminister. Enligt CNN.com vill hon inte att detaljerad finansiell information om hennes företag ska läcka ut och att hennes familj, en av Chicagos mest prominenta, ska synas i sömmarna.

Tycka vad man vill om Obamas metoder, men tyvärr är han så illa tvungen. Så funkar det här; du döms efter vilka du umgås med och minsta lilla snatteri en minister gjorde som grabb kan slå tillbaks mot Obamas person (dessutom vill han inte riskera att bli skjuten när han jagar hjort). I USA:s politiska värld döms du hårt för dina mänskliga brister.

Ert agnade såll

Gustav

Den svenska stereotypen

Likt vi svenskar har stereotyper och förutfattade meningar om amerikaner har dem detsamma om oss. Vi är långa, blonda, kalla, ordningsamma och vi bär stickade koftor och pratar ett konstigt, guturalt språk. Alla män heter Sven och alla kvinnor Inga. Amerikanska mobiloperatören AT & T har använt denna stereotyp i en otroligt rolig reklamfilm.

Er kofta i vargavintern

Gustav