Brottsoffers anonymitet

I lördags skedde ett dubbelmord i mina kvarter Albany Park. Ett par, en nittonårig tjej och en 24-årig kille, blev skjutna i sin lägenhet. Troligtvis var det ett drogrelaterat beställningsjobb; mördaren hade sparkat in dörren och helt sonika avrättat paret i sängen. Det har senare kommit fram att polisen hittat marijuana och kokain för försäljning i lägenheten.

Mord är alltid hemskt, men det är inte ovanligt med sådana här i Chicago. Staden tog förra året över den föga hedervärda titeln "USA:s mordhuvudstad". Den har fler mord än New York och Los Angeles, trots att NY har 5 miljoner fler invånare och LA 800 000. I ärlighetens namn höjer man knappt på ögonbrynen längre.

Det som däremot är väldigt intressant med det här fallet är att det tjänar som ett perfekt exempel på skillnader mellan hur amerikansk media och svensk media rapporterar brott. Läs själva artikeln och se det tillhörande inslaget:

http://cbs2chicago.com/local/albany.park.fatals.2.1197187.html

Som ni säkert märker smäller man upp namn, adress och bild på offren, utan någon som helst hänsyn till de anhöriga. Man börjar se mer och mer av det i Sverige också, framförallt från kvällstidningshåll, men fortfarande anser jag att svenskt media är ett etiskt föredöme. Det finns inget som helst allmänintresse av att veta identiteten på brottsoffer, förutom som en sista utväg om polisutredningen kör fast och det är nödvändigt för att få in uppgifter om brottet i fråga.

Corren, till exempel, hade det svettigt i sommar med en strid ström av Linköpings-relaterade mord, men de skötte rapporteringen exemplariskt. Offren i midsommarmordet på Öland och Lambohovs-mordet har, förutom åldern, hållits anonyma i tryck, trots att deras identitet ligger ute på flera sajter för dem som är intresserade. Att vara anhörig är svårt nog som det är utan att din mördade sons/dotters/vän/frus/mans/flickväns/kusins/mammas/pappas namn och bild ligger på alla frukostbord i stan.

-----------------------------

Premiärer och vuxenpoäng fortsätter att fullkomligt bara forsa in i mitt liv. I går plöjde jag amerikansk motorväg för första gången då jag åkte till IKEA i förorten Schaumburg alldeles själv,det också för första gången. Köpte skrivbord, kontorsstol, lampor och dörrmattor. Dessutom bröt jag mot min första amerikanska trafikregel då jag glömde stanna vid en stoppskylt, plus att jag tog fel motorväg på hemvägen och hamnade till slut mitt i West Side-ghettot. Precis som ni föreställer er ett afro-amerikanskt slumkvarter, precis så såg det ut. Segregationen i Chicago är för jävlig...

Arbetsstationen Hajdeby och stolen Karsten.

I vilket fall som helst, jag kom hem till slut och satte där ihop mina allra första IKEA-möbler - helt själv och utan krångel. Fast då är jag ju något av universums härskare....

Yours Truly

Gustav

Basebollpremiär

Det är väl lika bra att fortsätta på den anslagna tonen från tidigare inlägg. Var på min första basebollmatch i Chicago i fredags; laget från sydsidan White Sox tog emot Kansas City Royals. Det senaste tillskottet i hushållet Kevin hade fått tag på några gratisbiljetter så det var bara att tacka ja.

Matchen var ganska speciell eftersom det var halvvägs till St. Patricks Day (17 mars) i fredags. White Sox har som tradition att spela i ett grönt specialställ dagen till ära och de första 20 000 fansen fick en grön keps (vi var nog fanns nummer 20 001-20 003). Dessutom serverades det grön öl i barerna, och det var nog det som fanns i Sox-spelarnas flaskor eftersom de åkte på dyngstryk med 11-0.

Jag har länge funderat på om jag är ett Chicago Sox- eller Chicago Cubs-fan, och innan matchen var det nära att jag bestämde mig för The South-Siders (dessutom håller Obama på dem). Men efter det här pinsamma debaclet tvekar jag fortfarande. Måste gå på en Cubs-match först så jag kan göra en rättvis bedömning. Så oroa dig inte, Peter, det finns fortfarande hopp...

Till skillnad från vad som kan vara världens sämsta TV-sport, så är det fruktansvärt underhållande att gå på baseboll live. Det är inte så mycket för matchen det spännande spelets skull, utan för atmosfären. Det är helt enkelt väldigt roligt att mysa med en polsk korv i ena näven, en grön, blaskig Miller i den andra och känna sig så där genomamerikansk som man bara kan göra på en basebollarena.

---------------------------

För Sox-supportern Obama var det en tråkig helg, men för presidenten Obama har den varit intensiv. Som president tar arbetsveckan aldrig slut, man stämplar liksom inte ut på fredagen, kommer hem, slänger på sig mystofflorna och kryper upp i soffan med en påse OLW. Nope, i helgen har han flängt runt och gjort fem långa TV-intervjuer för att i prata om läget i landet i allmänhet och dra till sig folkligt stöd för sin sjukvårdsreform i synnerhet. Av det jag har sett har väl inte så mycket nytt kommit fram; enda av intresse att trots recessionen är över förväntas jobben inte komma tillbaka förrän nästa år.


Nä, nu ska jag lira uppsatsskrivning. Peace!

Yours Truly,

Gustav

Premiärvisning

Det har varit en vecka av premiärer för mig; första räkningen, första gången jag körde bil i Chicago och nu, min allra första filmproduktion. Vi jobbar i team och första uppgiften var att porträttera en utcheckning av en bok, träna oss i kameraarbete, kontinuitet och klippning. Men den här filmen är mer än en simpel skoluppgift; det är en dramatisk skildring av en ung mans sökande efter kunskap, hur han finner vägledning genom livets stora mysterium.

Visserligen står jag bara som kameraman i eftertexterna, men jag kände hela vägen att det var mitt projekt. Jag hade en vision, tog tag i rodret och drev den igenom. Det är med stolthet jag välkomnar Er trogna bloggläsare till den exklusiva premiärvisningen av:

The Quest for Knowledge



Är den inte ett mästerverk?

Yours Truly

Gustav

Vuxenpoäng: första räkningen

Då har den då kommit, livets första hushållsräkning: 167 dollar och 23 cent för installering av internet och första månadsavgiften. Har visserligen betalat hyran innan, men den räknas inte eftersom den kommer hyresvärden och hämtar personligen varje månad. Han är en riktigt trevlig rumän - engelskan är bruten som världsekonomin - och känner inget agg mot oss svenskar efter VM-94. Anyhow, teknikern från Com-jordens-onda-imperium-Cast var två timmar försenad, men räkningen är de självklart inte sena med. Några andra som segat är vårt gasbolag. Eftersom alla hushåll använder gasspisar i USA är man beroende av att ens bolag kommer och sätter på gasen för att man ska kunna laga mat. Idag kom de, drygt två veckor efter att vi ringde första gången.


Jag tror att amerikanska företag är lika serviceinriktade som svenska, i alla fall från ledningshåll, men jag tror att det är i arbetsmoralen hos de anställda det brister. I landet där ekonomisk status betyder allt får man känslan att alla amerikaner som inte är stenrika börsmäklare, doktorer, advokater, president, rock- eller idrottssstjärnor hatar sina jobb.


I vilket fall som helst, nu när vi kan laga mat börjar vårt lilla hål i väggen arta sig riktigt ordentligt. Det flyttade in en tredje kille förra veckan, Kevin, som både jag och Alex känner via en gemensam vän. Han är så välkommen så: förutom att räkningarna numera delas på tre tog han med sig en 32-tums HD-tv, mat, en stor matta, en bil och ett PlayStation 3. Nu ska jag bara fixa ett skrivbord till mitt rum, en bekvämare soffa i vardagsrummet och några fler affischer på väggarna så kommer 4960 North Whipple, Basement bli riktigt beboeligt, kanske till och med hemtrevligt. IKEA nästa...


--------------

Till sist vill jag bara säga att jag hade nästan helt rätt om Inter - Barca....

Yours Truly,

Gustav

Ikväll smäller det...

...eller snarare tidigt eftermiddag. Klockan 13.45 börjar matchen Inter-Barcelona här i landet som tror fotboll spelas med händerna. Expressbladet gör sitt bästa att skildra mötet som ett hatmöte av den högra skolan, Zlatan mot världen som i det här fallet består av Eto´o, Inters fans och Mourinho. Vinklingen mot Inter gamle tränaren kan jag förstå, men helt nyktra kan de inte vara på redaktionen. Eto´o och Zlatan kan väl inte ha något otalt med varandra? De har aldrig spelat tillsammans, aldrig spelat mot varandra, utan båda var bara pjäser i ett fotbollens maktspel mellan Barca och Inter.

I vilket fall som helst kommer det bli en supermatch....vilket allt som oftast resulterar i tillknäppt spel och ett mål på övertid.

Yours Truly,

Gustav

U2 på Soldier Field

När livet är tungt och man ligger och deppar i sin säng ackompanjerad av Moneybrothers To Die Alone en tråkig bakis-söndag, är det inte då härligt när det plingar till på MSN och en god vän berättar att han har en biljett över till en slutsåld konsert?

Precis det hände mig, så det var bara att skjuta på läxberget, dra på sig finskjortan (nåja, en otvättad t-shirt) och hoppa på det fullpackade "El"-tåget tvärs genom stan till Chicagos klassiska arena Soldier Field. Efter en månads uppehåll efter sommarsvängen i Europa sparkade U2 igång sin Nordamerika-sejour av sin 360-Tour på nämnda arena i lördags. Jag befann mig således på den andra konserten.

Eftersom timman är sen och lektionerna börjar tidigt orkar jag inte med något långt referat (det fick ni väl ändå nog av efter Expressbladets överanalys av Bono & Boysens dubbelspelning i Göteborg i somras). Men bilder har jag ryktesvägen hört att folk tycker om att titta på, så håll till godo.


Kameran är inte den vassaste, men ni ser nog ändå vad de föreställer. Utanför Soldier Field. Arenan är maffig, tar in i runda slängar 65 000 huvuden, men samtidigt ganska ful sedan den osymmetriska utbyggnaden för halvdecenniet sedan. Det enda Sverige-relevanta jag kan komma på är att här hölls invigningen till VM-94, och det är inte så lite relevant det. Det borde skrivas in i grundlagen att alla svenska medborgare ska kunna recitera VM-krönikan-94 utantill, åtminstone Arne Hegerfors kommentarer: "Straff för Ryssland....Gomorron!", "Ett-ett står det på tröjan, 1-1 står det också i matchen" och "Nu firar vi midsommar i Pontiac Silver Dome!" för att nämna några klassiker från Ryssland-matchen.

In på arenan och där möts man av det här monstret. Världens störta och dyraste scenbygge någonsin, slår Rolling Stones tidigare rekord från A Bigger Bang-turnén med en hästlängd eller tre (minns inte alla fakta just nu, det kan ni faktiskt kolla upp själva).Vi sitter nästan längst upp på läktaren, men ändå har vi överdelen av scenen rakt framför oss. Bono kallade den för sitt rymdskepp, och jag är benägen att hålla med.

Jag och svensken P-J Eriksson, en levande fotbollslegend på North Park. Han har för övrigt haft Jonas Thern som tränare i Värnamo, nu när vi ändå är inne på VM-94. Ber om ursäkt för mitt patetiska försök till skäggodling. Tyckte det såg ganska bra ut i spegeln, men efter att jag sett den här bilden rök det ganska fort.
Tog en kissepaus och passade på att föreviga Chicagos skyline för femtielfte gången. Tröttnar banne mig aldrig på att titta på den.

Man kunde hyra kikare....
...men det kändes ganska överflödiga när helhetsbilden såg ut så här. Grymmaste ljusshow jag sett live, tror dock jag fortfarande rankar Pink Floyds Pulse-DVD från Royal Albert Hall 1994 snäppet högre. Fast då är jag i och för sig extremt partisk.
Den cirkulära jätteskärmen gick tydligen att dra isär också. Ja, varje dag ser man något nytt.

Snabbgenomgång:

Bästa låt: Den vänstervridna delen av mig säger Sunday, Bloody Sunday till ett bildspel av de grönklädda aktivisterna i Iran, mäktig-allsångs-älskaren i mig säger Still Haven´t Found What I´m Looking For, tätt efter One.

Bästa ögonblick: Gåshuden när 65 000 klämmer i "Love is a temple, love is a higher law" i bryggan i ovan nämnda One. Klass med...ja, jag vet faktiskt inte. Och då jag ändå några konserter under bältet.

Bästa minne för någon annan: Den lilla grabben som fick följa med Bono på en joggingtur runt "löparbanan" som omgav scenen.

Mäktigaste syn: Typ 65 000 kameror som lyser upp arenan i sista extranumret. Se sista videon, men det gör det inte på långa vägar rättvisa.

Videoklipp har jag också hört är roliga, så här har ni tre att gotta er i.



Beautiful Day var inte så jävla dålig den heller. Varken ljud eller bildkvalité är något vidare, men ni får i alla fall ett hum av hur det såg ut och var vi satt. Inte direkt någon risk att fånga en trumpinne eller ett plektrum.



Diggade den här killen ordentligt. Han slog ett hejdundrande slag för tesen vita män kan inte dansa.



Det är så nära man kan komma en stjärnhimmel i Chicago. Lyssna hur Bonos röst brister när han säger: "Wow, thats the most beutiful sight of all..."


Sådärja, nu kan jag checka av U2 från listan Stora rockakter man måste se, hur gamla, nedknarkade eller värdelösa de än blivit. Som tur var behöver U2 inte oroa sig för att sålla sig till den värdelösa skaran riktigt än.

Yours Truly,

Gustav

U2 ikväll

Eftersom jag upplever ett personligt 11 september just nu har jag för att tänka på annat roat mig mig kungligt i helgen. I fredags och lördags var det Germanfest i Lincoln Park som gällde, en årligt gatufestival i bayersk stil med ölstugor, wurstar och lederhosen i mängder. Fast med tanke på att de slutar servera öl klockan 22 så vet jag inte om spektaklet förtjänar epitetet "tysk-fest". I det gamla landet stänger baren när folk går hem. Eller när bärsen tar slut. I allmänhet upplever jag Chicago som väldigt strikt med sina alkohollagar, antagligen är det ett arv från förbudstiden då Al Capone dränkte staden i smuggelsprit.

---------------

Ikväll spelar U2 på Soldier Field. En svensk polare har två biljetter och frågade om jag ska haka på. Så varför inte, har i och för sig aldrig varit något U2-fan, men får man chansen att se världens onödigast dyra scenbygge för en billig penning så kan man lika gärna ta den. Ska bli kul att höra Bono predika också.

-------------------

Dra mig baklänges på en liten vagn! Dollarn har gått under 7 kronor för första gången på ett år. Trevligt....

Yours Truly,

Gustav