Hopp om mänskligheten

På grund av uppslagstorka tänkte jag att jag kan lika gärna berätta en liten historia som jag redan publicerat på min förra blogg. Den är lite lång, men tro mig, ni kommer tycka världen är en liten bättre plats efter ni har läst den. Mycket nöje!

---

Av barmhärtighetsskäl, framför allt med morsans känsliga psyke i åtanke, brukar jag inte publicera detaljer om mina utekvällar och mitt festande. Men igår (läs 10 oktober) hände något så otroligt som får även en inbiten cyniker som mig att återfå hopp om mänskligheten.

Vi var åtta mods som gick ut igår kväll för att dansa oss en låt på Club Ohm, belägen på North Avenue i Wicker Park, nordväst om downtown. Det var en trevlig stund med dans och socialiserande, och som så ofta när man är ute flög pengarna ur plånboken. Vid 2-hugget bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft, men när jag försökte gå in igen upptäckte jag att jag tappat min biljett. Vakten var stenhård och om jag ville komma in igen fick jag snällt ställa mig sist i den nu 30 meter långa kön.

"Skitsamma", tänkte jag, "jag har fem dollar kvar och jag kan ta tåget hem."
Jag frågade mig fram till närmaste tågstation, betalade biljettpriset á två dollar, hoppade på den blåa linjen mot The Loop där jag skulle byta till den röda linjen norrut och sen den bruna linjen hemåt. På grund av ombyggnationer går den bruna linjen inte hela vägen till the Loop just nu. Av någon anledning hoppade jag av för tidigt vid Chicago Avenue-stationen i tron om att det var samma station där jag kan byta till röda linjen norrut och sedan bruna linjen hemåt. Eftersom Chicago är uppbyggt som ett rutnät och en del gator sträcker sig flera mil så ligger röda linjens Chicago-station ungefär 4 kilometer öster om blåa linjens Chicago-station där jag nu befann mig.

Jag gick upp för trappan, ut genom vändkorset och frågade damen i biljettkassan om jag hade hamnat rätt. Tydligen hade jag hamnat fel, jag skulle ha fortsatt åka tre stationer och sen bytt. Jag frågade snällt om hon kunde släppa in mig igen, något som var tydligen helt omöjligt om jag inte ville åka i fängelse. Arg som ett bi sparkade jag först vändkorset, sedan en godisautoman, gick upp på gatan och försökte lokalisera var jag var. Jag tittade upp och såg Sears Tower (med sina 442 meter världens högsta byggnad fram till 1997) i fjärran och började knalla emot det.

Jag höll ut min tumme i hopp om att någon vänlig själ skulle stanna och ge mig skjuts. Först stannade en taxi vars chaufför skrattade gott när jag frågade honom om han ville ta mig hem till hörnet av Foster och Kedzie för tre dollar (en resa som brukar kosta närmare 20 dollar). För nästa taxichaffis som stannade drog jag samma snyfthistoria om hur jag tappade bort mina vänner och inte hade några pengar kvar, han visade sympati och erbjöd sig att köra mig gratis till Wells Street där jag kunde hoppa på tåget hem.

Omätligt tacksam skiljs jag från honom vid Wells-stationen downtown, men väl där möttes jag av en stängd grind och en skylt som informerade mig om att tågen börjar gå först klockan 5, dvs om två och en halv timme. Jag brast ut i ett avgrundvrål: "FUUUUCK!!!", följt av diverse väl valda svenska motsvarigheter.

Desperat och förbannad började jag gå nerför Wells utan mål eller mening. Min mobil var död så jag kunde inte ringa någon. Jag knackade på en av Chicago Tribunes tidningsbilars ruta och bad om skjuts, men de skulle självklart till Midway-flygplatsen på andra sidan stan. Jag funderade på att ta en springnota tillbaka, men efter vad som hände min kompis Kyle förra året i Wrigleyville bestämmde jag mig för att det var en dum idé. Han försökte springa ifrån en taxi i ett rödljus, chauffören hoppade ut, tog fatt honom i en gränd, slog honom blodig, rånade honom och lämnade honom att dö i det iskalla november-regnet. Han vaknade sex på morgonen, ramlade ut på gatan och fick tag i en polis som körde hem honom. Han överlevde och var nu en plånbok, en mobil och en sko fattigare, men två lila ögon, ett svullet ansikte, en stukad fot, en hjärnskakning och en förkylning rikare.

Jag kunde, likt Kyle, bett en polis om hjälp, men jag var rädd att de skulle ta mig till Cook County-jail istället för hem. Jag var så desperat att jag till och med frågade tre snubbar som hoppade in i en bil om de hade lust att ge mig skjuts, men jag fick bara ett "Fuck you!" till svar.

Det verkade som jag var dömd till att vandra runt downtown i två timmar när min frälsare Dave, en reklamare i trettioårsåldern, uppenbarade sig och sträckte fram näven. "Whats up man, you look lost".

Jag berättade min historia, var jag kommer ifrån, vad jag gör i Chicago, och varför jag vandrar ensam nerför Wells Street. Han frågade om jag är sugen att komma upp till honom och ta en bärs. Nu blev jag väldigt tveksam; ville han råna, mörda eller förföra mig? Under vanliga omständigheter skulle jag aldrig ha följt med upp, men att vara halvvilsen, ensam, pank och smådragen en kylig oktoberkväll i downtown Chicago var inga normala omständigheter.

Dave visade sig vara en otroligt skön snubbe som bodde med sin fästmö på den 45 våningen i ett 56-våningshus mitt i skyskrapesmeten. Ena minuten irrade jag runt på The Windy City's gator, nästa satt jag i Daves soffa med grymmaste utsikten över downtown Chicago, en bärs i näven och hans lilla pudel Rambo myste i mitt knä och slickade mig hemtrevlig på underarmen. Vi satt och snackade om hans Europaresor, varför alla i New York är skitstövlar och om karma.

Vi drog ner till en park utanför hans skyskrapa, tog en bärs till och fortsatte snacka. Till slut sade han: "Hey man, nice to meet you, dude, but I gotta go back up. My fianceé will be back soon. Here, take this and make sure you´ll get back home". 'This' var en 20-dollars-sedel som han tryckte i handen på mig, precis tillräckligt för en taxiresa tillbaka till min lägenhet. Förvånad berättade jag för honom att han var den bästa människan jag någonsin träffat och han svarade:"What goes around comes around. If I'm good to people it will come back to me".

Dave, likt jag, tror stenhårt på karma. Hans genuina godhet gjorde att jag började tro på människan igen. Om jag inte får ut något annat av mina år här så har jag i alla fall två grymma historier att berätta för barnbarnen. Det är värt alla de surt förvärvade CSN-pengar som jag spenderar på min utbildning.

-----

Från Er kompass i mörkret

Gustav

"It's been a long time coming but I know change is gonna come"

Sam Cooks textrad är mer sann än någonsin. Många jänkare slår sig nu för bröstet eftersom de ser valet av en svart president som det ultimata beviset att USA inte längre är ett rasisiskt och segregerat land; att svarta har lika stora möjligheter att lyckas som alla andra. Verkligheten är inte fullt så enkel.

Även fast svarta blev lika inför lagen efter 60-talets framgångsrika Medborgarrättsrörelse så är racismen i samhället fortfarande djupt cementerad. Den vita, övre medelklassen och deras värderingar dominerar fortfarande i USA, de är de som anses viktigast, de är normen i samhället som alla andra döms efter. Traditionellt amerikanska värden är det som gäller; kärnfamilj, individualitet, hårt arbete, patriotism, konsumera duktigt eftersom framgång mäts i materiell rikedom, vad du kan köpa. De symboliserar den amerikanska drömmen.

TV:n är utan tvekan det kulturellt mest inflytelserika och normsättande mediet i USA; TV:s historia är USA:s historia. De stora amerikanska succéserierna är de som resonerar bäst med ovan nämnda värden, som The Brady Bunch, Huset Fullt, Vänner, Lassie och Bonanza (Bröderna Cartwright). Mediandustrin producerar TV-program som de tror rimmar väl med den dominerande klassens världsbild och värdesystem; det har köpkraften och sådana program genererar snuskiga mängder reklampengar. TV skapar en skev världsbild, en bild som favoriserar den vita medelklassen vars livstil, som sagt, är normen i samhället.

Negativa stereotyper av afro-amerikaner genomsyrar hela den amerikanska samhällsstrukturen. Genom att undersöka hur svarta har porträtterats genom TV-historien är det lätt att se var de kommer ifrån. I TV:s begynnelse var alla svarta karaktärer uteslutande clownartade, lata, korkade eller husmödrar som verkade omåttligt tacksamma att tjäna sin vita familj. Svarta porträtterades enligt de vitas syn på dem, som andra klassens medborgare, och det var ingen som höjde på ögonbrynen. Det var ju liksom så de ska vara.

Ett litet genombrott kom i och med The Nat King Cole Show som var den första talkshowen med en svart värd. Den var mäkta populär eftersom den vita publiken accepterade Coles gentemannamässiga uppträdande, han var inte provocerande. Dock blev folk i södern alldeles upp över öronen förskräckta att en svart man intervjuade vita gäster med tittarstorm och uppror som följd. Det blev omöjligt för producenterna att hitta en nationell sponsor och showen lades ner efter en säsong.

Under och efter Medborgarrättsrörelsen började svarta framställas i rutan som integrerade istället för andra klassens medborgare. Flera shower lockade stora tittarskaror som Julia om en ensamstående mamma och sjuksköterska och I, SPY där Bill Cosby spelade en charmigt hemlig agent tillsammans med en vit partner. Problemet med dem här showerna var att de skapade bilden av "The White Negro", svarta karaktärer som levde, bodde och betedde sig precis som den vita medelklassen, istället för att representera verkligheten för svarta i Amerika. I 1960-talets program existerade inte rasproblem eller Vietnam-kriget. Två olika bilder av det svarta USA skapades; nyhetsändningar visade svarta som protesterade och stod upp mot segregationen; Prime-time-TV visade en felaktig bild av integrerad harmoni.

Under 1980-talet led omåttligt populära The Cosby Show av samma problem. Den visade en framgångsrik svart famlj och sände ut signaler att med hårt arbete kan vem som helst nå hur långt som helst, även svarta. Den amerikanska drömmar inte längre bara en dröm. Igen, det speglade inte verkligheten: Ronald Reagans teorier att om man släppte marknadskrafterna fria skulle det regna ner på alla fungerade inte. Klyftan mellan rika och fattiga ökade markant under denna period och varannat svart barn föddes i fattigdom. En myt hade fötts att Medborgarrättsrörelsen hade löst alla rasproblem och att fattiga svarta bara var lata.

Lustigkurren JJ i Good Times

Dock hade det funnits svarta program som låg lite närmare verkligheten, så kallade "ghetto sitcoms". Good Times handlade om en svart underklassfamilj av kärnmodell som nätt och jämt levde i en av Chicagos South Sides miljonprojekt-lägenheter. Programmet var både en stor framgång och en stort nederlag. Framgången var att för första gången kunde majoriteten av USA:s svarta kunde känna igen livet i de innerstaden, även fast ghettorna framställdes som glada platser när de i verkligheten närmast liknade koncentrationsläger. Nederlaget var att skaparna tog bort all politisk slagkraft ur programmet eftersom de för att attrahera de vita tittarna hade med en svart clownkaraktär som spelade på stereotyperna av den lata, lustiga afro-amerikanen.

Det har dock funnits serier som på ett osminkat sätt tagit upp riktiga rasproblem; Frank´s Place har ansetts vara det bästa svarta programmet eftersom den visade flera olika sidor av det svarta USA. East Side/West Side speglade istället för den amerikanska drömmen den USA:s mardrömslika verklighet. Båda lades ner efter en säsong på grund av för låga tittarsiffror. En serie som hade en lite längre livstid var Rootsm, en extremt populär serie, både bland vita och svarta, som likställde afro-amerikaner med andra mer socialt accepterade invandrargrupper som irländare, tyskar och polacker. De visade positiva bilder av USA:s svartas historia och framgång, hur de kom till den amerikanska kontinenten, genom slaveriet och hur de slagits för sina mänskliga rättigheter.

Även fast afro-amerikaners status på TV har höjts markant så är fortfarande de gamla fördomarna och stereotyperna djupt rotade i det amerikanska medvetandet. Det krävs mer än en svart stjärna i en sitcom för att ändra 300 år av exploatering. TV har en skyldighet att representera alla aspekter av sitt land, inte bara den dominerande klassens syn på samhället.

Eftersom TV-innehåll följer samhällets utveckling och inte tvärtom så måste förändring ske i den verkliga världen. Segregation och racism är fortfarande brett och djupt förekommande, speciellt i södern, men även i norr. Min stad, Chicago, har historiskt sett varit USA:s kanske mest segregerade och är det kanske fortfarande. Det finns områden i South Side Chicago där situationen är illa att polisen inte ens åker dit längre och där du kan bli mördad över en iPod eller ett par Air Jordans.

Obama försöker med sin skatteplan där skattehöjningar bara kommer drabba de som tjänar mer än 250 000 dollar/år att få lite bukt på problemet, men det är bara 5% av USA:s befolkning som tjänar så mycket. För att underklassen ska kunna ta sig ur fattigdomen måste medelklassen vara beredd att ändra livstil. Där har Obama en tuffare nöt att knäcka, om det ens går. I vilket fall som helst så har han redan ingjutit hopp i en hopplös skara.

Er mast i etern

Gustav

"Another beer, Barack?" "Yes, please, Georgie-boy!"

En hel drös amerikanska tidningar tyckte inte att det var speciellt kul att McCain förlorade valet. En gick så långt att de inte ville låtsas om att det hänt. Daily Herald i Sepulpa, Oklahoma, nämnde inte ens Obamas historiska seger utan nöjde med att trycka en notis om att McCain minsann hade starkt stöd i Oklahoma. De försvarade sig med att alla redan visste vem som vann timmar innan de gick i tryck och att de ville fokusera på lokala nyheter. Tydligen insåg dem inte att Obama kommer var Sepulpa-bornas president också. Kritikerna skriker racism, och jag kan tyvärr bara hålla med. Oklahoma är inte direkt berömt för sin gästvänlighet mot svarta.

Tvärtom verkar der dock ha varit idag när The Obamas var på vänlighetsvisit hos W. Busharna i Vita Huset. Enligt rapporterna fördes samtalen i en städad, vänlig, konstruktiv och respektfull ton, även fast de verkligen har flera anledningar att hata varandra. Obama-kampanjen har nästan likställt Bush med Anrikrists högra hand och vilket borde ha lett till ont blod mellan de två. Man undrar om det båda brinner inombords eftersom de måste låtsas vara vänliga mot sin antagonist i flera timmar, eller om de utav respekt för varandra och förståelse för politikeryrkets spelregler faktiskt uppskattar att träffas sådär på tu-man-hand?





Besöket var också första gången Obama kunde spana in sin nya lya. Enligt ett grävande reportage av Chicagos lokala TV-kanal WGN9 så kommer fru Obama få nätta $250 000 att inreda och renovera för, herr Obama planerar att bygga om Nixons gamla bowlingbana till en basketplan och på grund av deras hälsosammare kosthållning än Busharna kommer de anställa en ny kock. Det ryktas, hör och häpna, om att de ska knipa Oprah Winfreys personliga köksnisse. Det skulle bli ett ganska schysst MTV Cribs-avsnitt.

Säkerheten kommer vara brutal kring de nya presidentparet. Bland annat kommer varje toabesök övervakas och varje dricksglas förstöras direkt efter använding så att ingen terrorist kan få tag i fingeravtryck eller DNA. Obamas kodnamn kommer vara "Renegade" -varför Secret Service släpper det till media vet jag inte -och han kommer få fort han lämnar huset färdas i en karavan av upp till 12 identiska bilar. Antar att det är okej att tumma lite på miljötänket när man är president.



På tal om miljö så har ju den globala uppvärmningens effekter varit på tapeten ett tag. Den senaste tidens ovanligt bipolära Chicago-väder ger fog för Al Gore & Co:s oro. I början av november hade vi sommarvärme, sen slog det om och de senaste dagarna har varit de kallaste på 13 år. Till helgen väntas snö.

Studentbostäderna Andersson Hall (bilden) och Burgh Hall, samt Magnuson Campus Center, översvämmades

Global uppvärmning sägs också vara boven till de senaste årens många orkaner som drabbat USA. Jag själv fick ju en uppkallad efter mig. För två månader sedan kom resterna min efterföljare Ike hit och det regnadem totalt 210 mm på tre dagar, de värsta regnen på jag kommer inte ihåg hur många år. North Parks område, Albany Park, drabbades självklart värst och tre byggnader tvingades evakueras, alternativt stängas av.

Regards,

Gustav

Sunday Morning Comin' Down

Efter en helg av intensivt studentliv sitter jag nu i skolans bibbla och försöker komma ikapp verkligheten, det vill säga skolarbete som skjutits till morgondagen eftersom jag hellre tittade djupt i glaset än i textboken två dagar i rad. Orsak och verkan.

I fredags tog Jeff med mig och Steve till en rockklubb i det coola området Wicker Park, The Subterreanean. Bandet Portugal Demand (kolla in dem!) från Portland, Oregon, spelade och Jeff kände keyboardisten Ryan sedan barndomen. Efter konserten bjöds vi på pappaläsk, bullar och t-shirts backstage i utbyte mot att vi hjälpte till att bära bandets utrustning till deras skåpbil. Dealio! Sedan bar det av i en taxi hem till Albany Park och fortsatta festligheter.

Den dynamiska duon i matchande outfits. Jag är en sucker för t-shirts, speciellt om de är gratis.

Collegestudenter gillar temafester och i lördags var det ett "stop-light"-party som gällde. Det fungerar som ett trafikljus; om man är singel klär man sig i grönt, om man har någon men är öppen för förslag tar man på sig gult och om man kilar stadigt så är det rött som gäller. Vad jag hade på mig är hemligstämplad information.

---------------------------------------------------

Livet efter valet går sin gilla gång; Wal-Mart har börjat annonsera inför julhandeln, och Obama-teamet går igenom Bushens alla beslut och kollar vilka de ska behålla, vilka de ska ändra och vilka de ska ta bort helt. Dessutom började de titta på ministerposterna och det spekuleras vilt vilka namn som hamnar var. Inget är officiellt än, men John Kerry som förlorade mot Bush i valet 2004 ses som en het kandidat till utrikesministerposten.

Obamas valseger har tagits emot med blandande känslor bland North Parks elever; de liberala, föga oväntat, är otroligt glada och säger att de återfått sitt hopp om USA. Bland den konservativa, kristna högern är tongångarna inte alls lika muntra. Innan valet hade jag många diskussioner med en av dessa, Samantha, en typisk "USA-All the way"-tjej. Hon är en mycket god vän till mig, men på grund av våra politiska meningsskiljaktigheter tog våra samtal många gånger våldsamma vändningar.

Dagen efter valet kunde jag inte låta bli att fråga henne:"Så hur känns det att ha en muslimsk, kommunistisk terrorist som president?". Med illa dold bitterhet i rösten svarade hon:"Jag vill inte prata om det, men jag kan iallafall trösta mig med att Gud fortfarande bestämmer i längden". Det leder ju mig då osökt in på följdfrågan: "Men då måste det ju ha varit Guds vilja att rätta till sitt misstag att låta Bush regera i åtta år och nu ersätta honom med Obama". Jag säger då det, om blickar kunde döda hade det bara varit en rykande askhög kvar av mig.


Till sist: SM-guld till Kalmar, fan vad gött! Med brist på elitfotboll i Linköping får man sträcka sig till sina kalmaritiska rötter för att hitta ett favoritlag.

Till sistast: Jag har hört på avvägar att det trots allt är några stycken där hemma som läser min blogg. För att boosta mitt ego så skulle det vara lite trevligt om ni droppade en kommentar eller två.

Peace, Love and Understanding,

Gustav

FOXy lady

Det verkar som att stämningen inom McCain/Palin-kampanjen var mycket värre än vad folk har trott. De senaste dagarna har flera uppgifter från personer på insidan läckt ut, bland annat om Palins bristande geografi-kunskaper.

Kolla in det här klippet från FOX News.

http://www.youtube.com/watch?v=p3dkiWncf2k&feature=related

Extremt högervridna FOX News har ägnat de senaste dagarna att analysera varför McCain förlorade och hitta en syndabock istället för varför Obama vann. Lägg märke till kanalens topptyckare Bill O'Reillys bitterhet och försök att tona ner det negativa.

Ironisk nog är kanalens slogan "Fair and Balanced". Yeah, right. Alla vet hur opartiska FOX News har blivit efter att Rupert Murdoch köpte kanalen och de själva är de enda som vägrar erkänna det. Om ni får möjlighet; kolla in dokumentären Outfoxed.

Det har varit ute några dagar nu, men kolla också in det här klippet när Palin blir lurad av en kanadensisk radiostation. Hon tror hon talar med Frankrikes president Sarkozy. Obetalbart!

http://www.youtube.com/watch?v=iNhA9W9IgFc

Man fattar att McCain-kampanjen inte ville att hon skulle prata utan manus.
--------------------

Dagens lektioner är slut och efter säsongens sista träning idag så blir det skål och in i dimman ikväll. Det är risk för att det blir en stadium-size bakispizza imorgon.

Kom ihåg: Livet är en fest!

/Gustav

Ett vinnande koncept

Hoppas att ni inte misstycker att jag tog en dag ledigt från bloggandet, fingertopparna började blöda och hjärnan var tom efter den senaste veckans intensiva valspurt. Dessutom hade jag en hel del skolarbete att ta igen, men eftersom det är klart nu så kan jag återigen ägna bloggen lite kärlek.



Jag har hunnit samla tankarna lite efter tisdagens bravader. När jag vaknade på onsdagen skrammlade det till i mobilens sms-inkorg; det var från Jeff:"Hey Skogs! MY PRESIDENT IS BLACK!". Hur otroligt underbart, revolutionerande och världshistoriskt det än är med att USA fått sin första svarta president, det gör detsamma om han är vit, gul, brun, blå, röd, grön eller orange om han inte klarar att leva upp till de astronomiskt höga förväntningarna.



Enligt alla politiska analytiker i det här landet så är smekmånaden nu över för Obama och nu börjar allvaret. Han har nu två månader på sig att få ordning på torpet innan han stämplar in i Vita Huset. Ministrar ska tillsättas, budgetar planeras och planer smidas så att vallöfterna kan hållas. Hans första och största utmaning kommer att vara att få fason på ekonomin, och någonstans där i periferin har han bland andra trivialiteter två krig, usel sjukvård, ökande arbetslöshet och ett obefintlig internationellt anseende att ta hand om.



I sitt segertal påstod Baracken att hans segertåg har varit den mest framgångsrika politiska kampanjen någonsin, och jag är beredd att hålla med honom. Från början var det ingen som trodde att han ens skulle ha en chans att bli demokraternas kandidat, än mindre sluta som president. Geom att bygga en gräsrotsorganisation där hundratusentals frivilliga knackade dörr, ringde telefonsamtal, sålde kaffe, anordnade möten, delade ut knappar skrammlade med bössor blev hans kampanj till en folkrörelse. Obama fick dem att tro så mycket på hans ideér att de blev villiga att spendera åtaliga timmar åt att kampanja för honom, vilket visade sig vara ovärderligt. Självklart lyssnar folk mer på vad sina grannar och vänner säger om en politiker än vad politikern säger om sig själv i en TV-reklam.



Obama lyckades också övertyga de unga väljarna. Problemet för republikarnerna är att för många av de som röstade på McCain i år var förstagångsväljare när Ronald Reagan vann 1980. GOP har inte lyckats vinna årets förstagångsväljare, det vill säga de som inte ens var födda 1980 och har haft George W. Bush som president under större delen av deras tonår. Och vi vet ju alla hur arga och missnöjda med världen tonåringar kan vara. Republikanerna har alltså en hel generation att ta igen till 2012.



GOP missade också att attrahera Latino-amerikanerna som till två tredjedelar lade sina röster på Obama. Valdeltagandet bland latinos har traditionellt varit lågt, men inför årets val har stora insatser gjorts från olika företag och organisationer att få dem att resa sig från sofflocket. Insatserna var lyckade och så vitt jag har förstått har var årets latino-valdeltagande det största någonsin. Obama roffade åt sig latino-kakan och lämnade bara smulorna åt McCain.



Som sagt, förväntningarna som ställs på Obama är nu skyhöga. Tre av hans mest prominenta ledord under kampanjen har varit "hope", "we can" och "change". Än så länge Barack Obama lyckats gjutit hopp bland de tvivlande och bevisat att de kan; nu återstår bara förändringen.



---------------------------



Förutom talet spelade jag i tisdags också in några kortare videoklipp som jag tänkte lägga upp, men blogger fortsätter att krångla. Eller kanske är det något med filerna. Men jag antar att om ni glider in på YouTube kommer ni säkert hitta 5 000 andra videor från Grant Park att välja bland.



Yours Truly,



Gustav

En dag inte riktigt som alla andra

Nyss hemkommen från Grant Park sitter jag här i min lägenhet mitt i natten och försöker bearbeta vad jag har fått uppleva ikväll. Jag har svårt att greppa innebörden av denna historiska dag då USA:s medborgare valde sin första afro-amerikanska president. Den 4 november 2008 kommer bli ett lika viktigt datum i USA:s - tillika världens- historia som en 11 september 2001. Om tjugo år sitter jag kanske och berättar för mina barn om den här dagen då de sitter och pluggar inför sitt historiaprov.

Just nu har jag varken ork eller nog med tankeverksamhet att analysera varför Obama vann eller spekulera i vad som kommer hända härnäst. Det väntar jag med tills vidare. Istället tänkte jag berätta lite om min dag.



Så fort jag blev klar med dagens lektioner vid klockan tre skyndade jag och min biljettinnehavande vän Jeff Lucco nedför Kedzie Avenue till tågstationen. Där hoppade vi på bruna linjen mot The Loop, som Chicago-invånarna kallar sin stadskärna. Grindarna skulle inte öppna förrän 20.30, men en dag som denna vill man vara ute i god tid.

Det är speciellt att åka kollektiv tågtrafik i Chi-town eftersom rälsen går över marken istället för under. Downtowns skyskrapor tronar sig högt över takåsarna.

Vi klev av vid Quincy-stationen och knallade söderut längs med stadens huvudgata Michigan Avenue ned till ingången till Grant Park. Via en första biljettkontroll gick vi över bron som ledde in mot den avspärrade parken till en andra biljettkontroll. Uppskattningsvis femtusen människor hängde redan vid 17.30 på låset.

I förgrunden ser vi bron till den del av parken de utan biljett ska hålla till. Skylinen erbjuder en mäktig kuliss.

Arrangörerna öppnade insläppet strax efter 17.30, knappt tre timmar före vad som sagts innan. Efter den andra biljettkontollen leddes vi likt boskap i fåror till en tredje, därefter en fjärde för att sedan komma till vad killen med megafonen beskrev som "den längsta kö till en flygplatssäkerhetskontroll vi någonsin stått i". Vid ingången till själva området hade de radat upp ett femtontal metalldetektorer och precis som på flygplatsen var man tvungen att tömma alla fickor. Dock fick man behålla sina skor på och vakterna var på förvånansvärt glatt humör.

Visst kan det verka som en jobbig köprocess för vanliga dödliga, men för en som har stått med lera upp till knäna, alldeles för mycket packning och fyra flak öl att balansera i ingången till Roskilde-07 var den en barnlek

Officiella T-shirts, knappar och stickers såldes till humana priser., till skillnad från de flesta musikevenemang.

Många Obama-supportrar ser honom som en frälsare och en hjälte. Speciellt dessa två.

Väl inne på området började nu den långa väntan. Klockan var nu 18.00 och de första valresultaten skulle inte komma in förrän tidigast 20.00. På en uppskattningsvis 20 gånger 20 meter stor TV-skärm visades CNN:s valrapportering.

Jeff Lucco.

Folk fortsatte att strömma in och till slut var alla 65 000 plus 7 500 pressfolk och frivilliga funktionärer på plats. Vi hamnade ganska exakt i mitten av folkmassan, uppskattningsvis sextio meter från scenen där Obama senare på kvällen höll sitt segertal i en talarstol beskyddad av skottsäkert glas. Framför oss hade vi några riktigt sköna, äldre damer som var medlemmar Trinity-kyrkan, Obamas förra pastor den kontroversielle Jeremiah Wrights församling. Bakom oss hade vi en svenskättlad familj från Chicago som tyckte det var otroligt spännande att jag var från Sverige.

Min lagkamrat från Kongo, Nyenemo Sanguma, är den mest engagerade Obama-supportern jag har träffat. Även fast man inte kan rösat själv så kan man se till att andra gör det.

Denna man hade troligtvis varenda Obama-pin på marknaden fastsatt i sin keps. Ber om ursäkt att bilden hamnade på sniskan.

Amerikanska flaggor var ett återkommade tema.

Man får ta seden dit man kommer. God bless America!

Gay-pride flaggor var inte lika vanligt förekommande, dock lyckades jag hitta en.

I takt med att valresultaten kom in blev det allt klarare att segern skulle gå till Obama. Det jublades enormt när han CNN annonserade att han skulle vinna nyckelstater som Pennsylvania, Ohio och framför allt Virginia, en stat som demokraterna vann senast 1964. Det bäddade för en jordskredsseger.

Det är klart! När vallokalerna stängde på västkusten klockan 22 lokal tog detm ganska exakt tre minuter innan CNN annonserade att Obama är USA:s näste president. Jublet visste verkligen inga gränser och, som klyschan lyder, hade det funnits ett tak hade det lyft. 70 000 människor fick glädjefnatt och brast ut i dans, sång, skratt och glädjetårar. Gåshud och rysningar är bara förnamnet och jag ljuger om jag säger att mina ögon var torra. Helt jävla otroligt makalöst, jag önskar att ni alla kunde varit med mig där!

När ruset hade lagt efter ett tag fick vi se McCain erkänna sig besegrad i ett ädelt förlusttal. I väntan på Obamas segertal höll vi oss varma (vilket inte var svårt i den 15-gradiga luften) med dans till diverse svängiga låtar, bland andra Blues Brothers-klassikern Sweet Home Chicago.

Först kom en pastor ut och bad en bön, sedan sjöngs nationalsången och till sist kom han som alla väntat på: USA:s nästa president Barack Obama. Han fick ett minst sagt helvetiskt varmt välkomnande och han tackade med ett tal som kommer folk kommer minnas länge. Mantrat "Yes we can" är redan lika berömt som "I Have A Dream". Jag lyckades spela in hela talet med min kamera, men av någon anledning kärvar bloggen och låter mig inte lägga upp det. Jag lovar att försöka igen senare.

Jag hade tur; trots att en kameraman från CNN gjorde sitt bästa att skymma vår sikt kunde jag se hela Obamas framträdande (tro mig, 198 cm skadar inte). Värre var det för mina kortare vänner som var tvugna att hoppa och stångas för att ens få en skymt av honom. Herregud, gåshuden kommer tillbaka när jag sitter här och skriver om det.

Direkt efter att Obama, Biden och familjer lämnat scenen begav vi oss mot utgången, något som många andra också tyckte var en bra idé. Michigan Avenue har sällan varit så folktät.

Förvånansvärt snabbt kom vi på tåget hem, jag hann dessutom inhandla en t-shirt på vägen. Jag och Jeff kom tillbaka till North Park vid 1-hugget, gick raka vägen J & A (vårt lokala systembolag), inhandlade den billigaste skumpan vi kunde hitta, mötte upp med Jeffs rumskompis Steve McKinnon och skålade för segern i deras lägenhet. Ett perfekt slut på en historisk dag...

I skrivande stund har klockan hunnit bli 5.41 på morgonen och det är hög tid att kissa och gå till sängs. Jag är så full av tankar och intryck att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, det är ett enda stort gytter i huvudet. Jag tror att det är bäst att sova på saken.

En sak är jag dock säker på: nu har jag en "jag var där"-historia som troligtvis ingen kommer kunna bräcka, inte ens Martin Holeby.

Från Er man i världshistorien

Gustav