Hallowen bland bögaaaaairghrna i Boystown

Bästa polaren Linus är här och hälsar på i två veckor så det har inte blivit mycket tid över till bloggande (eller skolarbete). Men någon gång ibland sådär kan man ju lägga upp en bild. Helgen vigdes åt monumentalt Halloween-firande i dagarna två, men innan dess har vi gjort popkulturell sightseeing.

Linus och Chicago Theatre. Skylten känns igen från musikalen Chicago....duh..

Linus och Buckingham Fountain. Vyn återfinns i introt till Married With Children, eller som traditionen av dåliga svenska översättningar bjuder: Våra Värsta År. Därav Linus Al Bundy-pose.Linus under bruna/röda linjens tågräls, Near North Side. Det är här som Christian Bale a.k.a. Bruce Wayne skrotar med sin Lamborghini in i polisbilen i The Dark Knight.

Lite vanlig sightseeing blev det också. Här en sten från Kungliga Slottet i Stockholm som sitter i väggen på Tribune-skrapan.

Ikväll fortsätter vi det popkulturella temat med ett återbesök till The Green Mill. Förutom Capone-referenserna har en en del scener från High Fidelity spelats in där.

Igår var vi på Chicagos Imax-biograf och såg filmatiseringen av barndomens favoritbok: Maurice Sendaks Where the Wild Things are (I Fablernas Värld på svenska, kategori "godkända översättningar"). Gå och se den! Det är en film som berör, speciellt soundtracket är helt magnifikt.

-------------------------------------------------

Linus a.k.a Ace Ventura; Sara a.k.a Pippi Långstrump; Yours Truly a.k.a Världshavens skräck. I brist på inspiration tog jag till en klassisk piratkostym. Funkar alla gånger.

Halloween då. Som ni säkert vet har det i USA ingenting med att minnas sina döda längre, utan bara att skrämmas, vara läskig, klä ut sig och supa. Man tar ju seden dit man kommer, eller hur?

På fredagen begav vi oss ett stort gäng till Wrigleyville där det alltid är drag på Halloween. Roligt.

Lördagen däremot började med ett gäng collegefester och slutade med att jag, Linus och Sara hamnade vid korsningen Halsted och Belmont, a.k.a Boystown. Fruktansvärt roligt.

Dåligt med kvinnlig fägring, men det positiva är att konkurrensen inte är så stor kring de få som finns.
Träffade Någonting Mattson a.k.a Fred Astaire. Han bor i Andersonville, är svenskättling och en jävel på att steppa.

Med risk för att spela på stereotypen av den frigjorda bögen, men det är en väldigt avslappnad och välkomnande miljö i Boystown. Du får vara precis den du är, här passar alla in som inte passar in någon annanstans. Det är en skön kontrast mot alfahanne-metropolen Wrigleyville där snubbar, på icke-Halloween-kvällar vill säga, har försökt bråka med mig på grund av jag matchar mina strumpor med t-shirten, ofta bär scarf och inte ser ut som en marinsoldat i håret. En helt vanlig svensk kille alltså, men där är jag antingen "bög", "gay", "homo", "Kanye West" eller allt det ovanstående.

Yours Truly,

Gustav

Adam Smith skulle varit för en sjukvårdsreform.

Ikväll startar Halloween-festligheterna, USA:s kanske mest sekulariserade ursprungligt religiösa högtid. Bästa polaren Linus är här och planen är att det ska slås om rejält, men först tänkte jag ge er något att tänka på.

Adam Smith 1723-1790

Den skotske upplysningsfilosofen Adam Smiths ses traditionellt som den fria marknadsekonomins och liberalismens fader. Han är USA:s konservativas ekonomiska husgud och hans mest berömda verk Wealth Of Nations (Nationernas välstånd) deras bibel. I korthet, den traditionella tolkningen av Smiths ekonomiska teori är att marknaden ska vara helt fri och regeringen ska hålla fingrarna borta. Om alla gör vad som är bäst för de själva så kommer det sprida välstånd till resten av samhället.

Dock finns det ett klassiskt problem med Smith bland historiker. Smiths första verk, The Moral Sentiment, förespråkar att källan till vår etik och moral är vår gemenskap och kärlek till andra. Med andra ord, Smiths moraliska teori motsäger hans ekonomiska teori, vilket har gett upphov till begreppet "De två Adam Smith." Hur kan samme filosof förespråka två så vitt skilda teorier?

Gertrude Himmelfarb är en tysk-amerikansk historiker som lyckas kombinera de två. Hon hävdar Smiths Wealth Of Nations är först och främst ett moraliskt argument, inte ekonomiskt. En kritik av sin samtids omoraliska ekonomiska system.

För att förstå vad hon menar måste man förstå 1700-talets ekonomiska politik. I England - och de flesta andra europeiska stormakter- var det merkantilism som gällde. Principen var att behålla så mycket kapital som möjligt inom det egna landets gränser. Import belades med höga skatter och avgifter, medan export uppmuntrades. Kronan skapade handelsmonopol som Ostindiska Kompaniet och Hudson Bay Kompaniet som hade ensamrätt på handel i de koloniserade områdena. Vinsten delades mellan ett fåtal stenrika affärsmän och Kronan som var största delägare i företagen. Fördelningen av rikedom var extrem ojämn med enorma klassklyftor som följd.

Wealth Of Nations, enligt Himmelfarb, är först och främst en kritik mot det merkantilistiska systemet, inte regerings-inblandning som sådan. Merkantilism i allmänhet och handelsmonopol i synnerhet är omoraliskt eftersom det är ett system som gynnar endast ett fåtal och inte majoriteten av befolkningen. Systemet motarbetar samhällsnyttan. Smith säger inte att all regeringsinblandning i ekonomin är dålig, endast den som gynnar ett fåtal rika. Tvärtom, regeringsinblandning är bra om det gynnar samhället som helhet, fördelar kapitalet jämnare.

Den traditionella synen på Smith är högaktuell i hälsovårds-debatten i USA just nu. De konservativa vill att sjukvård ska vara en marknad som alla andra, fri från reglering. Att Smith, enligt Himmelfarb (och mig), egentligen skulle vara för Obamas-sjukvårdsreform eftersom den gynnar den stora massan ljusår mer än det rådande, cynisk konkurrensinriktade systemet skulle ge de en skön tankeställare.

Yours Truly,

Gustav

The Green Mill

Det jag älskar med den här staden är det enorma musikutbudet. Istället för att sitta hemma och skava en gråtrist, regndassig oktober-måndag kan man ta en buss nedför gatan och lyssna på jazz i världsklass på Al Capones favortihak The Green Mill.


Baren öppnade redan 1907 som Pop Morse´s Roadhouse på 4802 North Broadway Avenue. På 1920 talet blev det ett vattenhål för gangsters då Capones underhuggare Jack "Machinegun" McGurn fick 25 % av klubben av managern Danny Cohen. Cohen gav McGurn andelen i utbyte att han övertalade komikern och sångaren Joe E. Lewis att flytta sin show till en annan klubb, vilket McGurn gjorde genom att skära upp Lewis hals och skära av hans tunga. Lewis överlevde och återhämtade sig, men hade inte riktigt samma kräm i rösten efter det. Denna lilla incident har förevigats i filmen The Joker is Wild från 1957 (Joker i leken i Sverige) med Frank Sinatra i rollen som Lewis.

Eftersom man inte fick ta bilder med blixt så var det svårt att få några bra bilder, men jag gjorde mitt bästa. Namnet till trots så går inredningen och belysningen mest i rött.
På måndagskvällar brukar Patricia Barber Quartet spela. Utan att egentligen veta någonting om jazz så var de helt fenomenala. 7 dollar inträde för tre set är högst överkomligt.
Jag och mitt sällskap - Sara, Faith och Nyenemo - slog oss ned i ett av båsen till höger om scenen. Glömde att kolla vilken plats Capone brukade sitta på. Trummisen och gitarristen i bild, bakom pianot bakom pelaren huserade Patricia och bakom trummisen basisten.

Live-jazz är väldigt speciellt. Musiken liksom växer hela tiden tills man är helt upprymd av den. Den tar över varenda sinne och inte ens musikerna, dessa improvisationsmästare, vet vilken väg melodin ska ta. Men som sagt, mina jazzkunskaper är begränsade, så det är bättre att jag lägger upp några videor. Eftersom man inte fick filma heller så var jag tvungen att gömma kameran under handen, och eftersom kameran inte har någon vidare mikrofon så är ljudkvalitén värdelös. Men ni förstår principen i alla fall.








Yours Truly,

Gustav

Trivs med livet

Hösten har varit personlig tuff för min del, men nu börjar jag trivas med livet igen. Mat i magen, mer i skafferiet, nyborstade tänder, Moneybrothers senaste i öronen, har nyss kläckt en grym reportageidé, researchen till min slutuppsats om Carl von Linné är i stort sett klar, dokumentärprojektet om Andersonville ligger i fas och på onsdag bär det av till O´Hare för att plocka upp Linus, en gammal Lambohovs-thug högt upp i kategorin Bästa polare, som ska stanna här i två veckor. Och nu ska jag dra till Al Capones gamla stamhak The Green Mill och lyssna på lite jazz (lägger upp bilder när jag kommer tillbaka, ni får dem nog lagom till lunch). Kunde ju varit värre...

Peace, Love and Understanding,

Yours Truly

Gustaf Åke Douglas von Skogens af Båld

Gästdebut: Den Amerikanska Coachen

Min lärjunge från Linköping och framtida arvtagare på North Park, Erik Kinnhammar, har äntligen fått tummen ur och skickat i ett gästinlägg. Här är det, förutom några highlights, helt oredigerat. Döbra om ni frågar mig...de stämmer på pricken och jag många historier om Coachen från mina två säsonger här.

--------------------------------

Till och börja med så ska jag kanske presentera mig själv. Jag är den så omtalade Erik "Glasfoten" Kinnhammar, eller om ni hellre vill, "Gustavs adopterade lillebror". Fotbollsälskare från Linköping som i höstas bestämde mig för att lämna lugna och trygga Linköping för att börja plugga och spela college-soccer i Chicago. Jag har blivit tillfrågad av Gustav att gästblogga, att skriva några inlägg när jag har något på hjärtat. Tanken är att jag ska ge min syn på äventyret från andra sidan Atlanten. Jag ska framförallt koncentrera mig på "the beautiful game" fotbollen eftersom "Yours Truly" själv har lagt den åt sidan.

Jag tänkte börja med att dela med mig om mina erfarenheter om den amerikanska coachen. Det är stor skillnad på en tränare i en div 4 klubb hemma i Sverige och den amerikanska college-coachen. Den amerikanska coachen försörjer sig på sitt arbete som coach och att han tar sitt arbete på allra högsta allvar är ingen överdrift. Jag vet inte hur många råa utskällningar vi har fått eller hur många stolar eller andra föremål som har råkat ut för hans vrede när vi inte spelar som han har sagt åt oss.

Om man förlorar här borta eller spelar dåligt så straffas man oavsett om det är på träning eller match. Jag vet inte hur många gånger vi fått springa en hel träning utan att röra en boll. Andra straff kan man få när man förlorar interna tävlingar på träning. Ett är ”Butts Up”; vilket innebär att förlorande laget får rada upp sig på mållinjen med ansiktet riktat mot målet med stjärten upp i vädret, undertiden får det vinnande laget skjuta på de uppradade stackarna. Utöver det så finns det ett alternativt straff när man i juckande position ska skrika ”I GOT CRABS” (flatlöss) när damlaget tränar på andra planhalvan.

Allting runt om fotbollen här borta är så mycket mer seriöst än hemma i Sverige. Vi har förutom Coach, tre assisterande tränare, varav en av dem är pastor. North Park University är ett väldigt kristet college så innan varje match så håller vår pastor en bön. Vi har också 3-4 sjukgymnaster som finns med på varenda träning och match för att hjälpa oss med skador och liknande besvär.

De filmar alla våra matcher och går sedan igenom med oss vad vi gjorde bra respektive mindre bra. Vi får också scouting rapport om våra blivande motståndare så vi ska veta hur de spelar och om de har några spelare vi behöver hålla extra koll på. En annan seriös detalj är att vi måste klä upp oss när vi åker till bortamatcher, eftersom vi representerar skolan.

Även fast jag gillar det seriösa med fotbollen i USA så känner jag lite att det ibland tar död på det roliga. Fotboll har alltid tidigare varit roligt men just nu så känner jag att coachens ibland mycket seriösa och ibland underliga beteende får mig att längta till säsongens slut.

Erik Kinnhammar

Reinfeldt sjunger...

Via blarf.nu snubblade jag över det här otroligt roliga klippet. Auto-Tune the News är ett gäng som tar aktuella nyhetshändelser och mixar ihop de till Kanye Westiska musikvideor. Nr. 9 handlar om Nobel-priset, hälsovård och FN.



Helt oslagbart! Hade jag inte legat raklång i sängen hade jag legat trippelvikt. Kolla in de tidigare 8 här:

http://www.youtube.com/results?search_query=autotune%20the%20news&search=Search&sa=X&oi=spell&resnum=0&spell=1

Yours Truly,

Gustav

Max Blumenthal

Igår var Max Blumenthal och snackade på North Park. Han är en liberal författare, bloggare och dokumentärfilmare som synar den republikanska, kristna högern i fogarna. Hans senaste bok Republican Gomorrah ligger snäppet utanför New Yorks Times top-ten bestseller-lista. Den handlar om hur den kristna extremhögerns retorik har tagit över det republikanska partiet.

Lägger upp en av hans filmer där han besöker ett konvent anordnat av Christians United for Israel i Washington, D.C. De är en grupp kristna sionister som har en extrem tro på att Israel är redskapet för Jesus återkomst till jorden och att staten därför måste skyddas från muslimerna, Satans anhängare.




Fundamentalism i alla dess former är skrämmande.

Nästa film är från 12 september i år då folk samlades i D.C. för att protestera mot Barack Obamas hälsoreform.



Tror att de inte riktigt har grepp på sin historia och vad den där Adolfs agenda verkligen var.

Yours Truly,

Gustav