Nu bär det hemåt...

Väskorna är packade och imorgon klockan 16.25 lyfter planet från O´Hare för att sedan dimpa ner på Arlanda 7.45 tisdag morgon. Det är ganska segt att man förlorar en hel dag när man flyger västerut, men inte mycket man kan göra åt det. Ska bli sinnesjukt skönt med tre lediga månader i Sverige innan mitt sista år här på North Park.

Jag får se vad folket på Corren har att säga, men jag tänkte fortsätta med bloggandet i sommar, dock inte lika frekvent. Vem vet, jag kanske har en och annan observation att göra om Svedala trots allt.

I vilket fall som helst, tack alla läsare så länge! Nästa gång vi hörs är jag på rätt sida pölen...

Gustav

Forca Barca och Let's Go, Hawks!

Idag är en sån där dag som är som gjord för att ligga på soffan. Klockan 12 lokal tid ska jag se Barca fira dubbeln med en uppvisningsmatch mot Mallorca, och sen klockan 14 smäller det i Detroit då det är dags för första bataljen i NHL-semin mellan Blackhawks och Red Wings. Det är en klassisk rivalitet; båda lagen grundades på 1920-talet och är så kallade Original Six-lag; det vill säga de var två av de sex lag som utgjorde NHL mellan åren efter andra världskriget till expansionen 1967 då sex nya lag tillkom. För att ni ska få ett hum om hur det kan gå till på hockeymatch mellan Blackhawks och Red Wings tänkte jag således publicera ett inlägg jag skrev för min gamla blogg om min första NHL-match en gång för länge sedan, närmare bestämt hösten 2007.

----------------------------------------------

Svarta hökar mot Röda vingar

I söndags var det dags att uppleva något jag drömt om ända sedan hockeybilds-tiden; att se en NHL-match live. Närmare bestämt Mange Johanssons Chicago Blackhawks mot rivalen, tillika svenskkolonin, Detroit Red Wings. Vi var en tio man stark skara som hade skaffat oss biljetter för tio dålars styck, vilket i dagens dollarvärde gör det billigare än en ståplatsbiljett i Cloetta Center. Som student kan du få en biljett för åtta dollar om du köper den i biljettkassan innan matchen, men eftersom just denna match troligtvis skulle vara slutsåld köpte vi biljetterna två dagar i förväg. Jag, Steve, Petr, hans roomie D'Andre, Nath, Dave Ek, Daves polare Garrick, Armando från basebollaget och två isländskor, Inga och Kristín, hoppade på tåget mot United Center, en arena som beskrivs bäst som ett dubbelt så stort Cloetta Center och det skulle inte förvåna mig om samma arkitekt har ritat de båda.

Läget inför matchen var att Detroit hade nio raka segrar och en Henrik Zetterberg i högform. Chicago har så vitt jag har förstått presterat långt över förväntan i år, mycket tack vare de unga talangerna Jonathan Toews och Patrick Kane, båda födda det förträffliga året 1988. Inför mötet mot Red Wings hade Blackhawks vunnit fem av sina sex senaste mathcer. Förväntningarna på matchen var alltså höga, och som förutspått var det slutsålt.

Personligen kändes det extra kul att se hockey just i Chicago eftersom Blackhawks, tillsammans med Toronto och Colorado, var mina favoritlag under hockeybilds-eran 1990-nånting. Dessutom hushåller Linköpings-sonen Magnus Johansson här nu, men tyvärr har han fått dåligt med istid i år och ofta har han tvingats se matcherna från läktaren. I söndags var han ombytt och zoomades in under uppvärmningen, men tyvärr var det all istid och uppmärksamhet han fick den kvällen.

Orkar inte referera matchen i detalj, jag satt ju trots allt inte på pressläktaren, utan högt upp på tredje etaget. Jag nöjer mig med att säga att det var en mycket bra hockeymatch som Chicago vann med 3-2, efter mål av Perreault och Kane i första perioden och av Jonnie Toews i andra. Detroits mål gjordes av Hudler och Lidström, den senare avfyrade stora kanonen från blålinjen i power play. Måste erkänna att det kändes häftigt att live få se en av hockeybilds-idolerna hänga en balja. Värt att notera att Zetterberg assisterade till Detroits första mål och han har nu gjort poäng 17 matcher i rad.

Läktarkulturen är kanske det som mest skiljer NHL från Elitserien. Här finns ingen organiserad hejaklack och när det för ovanlighetens skull sjungs en ramsa är det inget innovativare än: "Detroit Sucks!!", som faktiskt var den enda ramsa jag hörde under hela matchen. Publiken manar inte på sitt lag på samma sätt som i Elitserien och decibelnivån höjs bara när det blir mål, när någon tacklas eller när det utbryter ett slagsmål. Fast när den väl höjs så höjs den rejält, och jag kan försäkra er om att 22 000 jublande människor i en sluten arena känns i både öron och mage.

Enskilda amerikanska idrottsfans kan däremot vara fruktansvärt irriterande. Bakom oss satt en lustig, troligtvis överförfriskad figur, med en tröja som det stod "Detroit has no windows!" på. Det är en passning till att Detroit anses av många amerikaner vara USA:s armhåla, med tanke på det faktum att brottsligheten är skyhög och fattigdomen utbredd. I ghettona är hela kvarter med trasiga fönster på grund av skadegörelse eller ännu värre, skottlossningar, ingen ovanlighet. I alla fall, denna figur skrek under hela matchen utan avbrott ut sitt budskap om de trasiga fönstrerna och det var mycket nära att slagsmål utbröt på läktarplats mellan honom och uppretade Detroit-fans. Han kan ha varit den största idiot jag stött på i hela mitt liv och jag var nära att själv vända mig om och högtidligen be honom att hålla käften.

Den störiga supportern till trots var min första NHL-match en härlig upplevelse och jag ska verkligen gå på fler matcher i framtiden. Kameran var med som vanligt och hoppas ni har lika roligt med att titta på bilderna som jag hade när jag tog dem.

Uppvärmningen. NHL-spelare är så coola och tuffa när de glider runt utan sina hjälmar.
Amerikanernas korta koncentrationsförmåga kräver ständig underhållning och action. Bilden är från första periodpausen där tre idioter springer i idiotiska hockeyspelar-dräkter runt några fjolliga koner, ivrigt påhejade av The Bud Light Ice Crew, i.e. bikinibrudar på is. Den som först tar sig igenom hinderbanan och sätter pucken i nät vinner något sorts dumt pris. Idioten till vänster vann efter att idioten till höger missat grovt, medan überidioten längst bak har legat och kravlat sedan i sedan första konen i hopp om att få en tröstande kram av en av Bud Light Ice Crew-brudarna. Idiotiskt.

Gänget från närmast kameran: Pete the Russian, D'Andre, The Goose, Steve, Nathan och Dave Ek (ja, han har svenska förfäder). Mina trötta ögon skvallrar kanske om att det var dagen efter kvällen före. Jag vann en fest dagen innan på en bar kallad The Spot, vilket innebär en timme fria drinkar. Eftersom man inte är gammal och klok än på några år så tog vi det inte lugnt.

Typiskt amerikanskt idrottsfan med en typiskt amerikansk skylt.
Pete The Russian poserar. Det är ju inte världens löd i kameran, men förstår ni vad jag menar med Cloetta Center modell större?


H-O-C-K-E-Y, HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY! HOCKEY, HOCKEY, HOCKEY!!

Bild tagen från tågstationen närmast United Center. Motorvägen dundrar förbi på båda sidor om gångbron till plattformen. Sears Tower och downtown i bakgrunden.

Roger in, Roger ut...

--------------------------

De nedre bilderna är från ett inlägg om en match några månader senare mot Minnesota Wild. Jag hade en perdiod då jag bara tog svartvita bilder i hopp om att det skulle göra mig mer konstnärlig, men vafan, ni ser ju vad det föreställer iallafall.

"Jag har fått blodad tand för det här med svartvita foton och valde att dokumentera delar av matchen i formatet. Som ni ser så får man inte de bästa platserna för 10 dollar, men med tanke på att jag betalar mindre för att se NHL-hockey i Micheal Jordans gamla borg United Center än en ståplatsbiljett i det mindre glamorösa Cloetta Center gör det mig absolut ingenting. Har man dessutom falkblick som jag har gör det ännu mindre."

"Matchen bjöd på två slagsmål och jag lyckades fånga det första, som skedde i andra perioden, på bild. Den mörka är en Chicago-spelare, den vita således en Minnesota-spelare som hamnat i hopplöst underläge. De båda slagskämparna är ivrigt påhejade av pöbeln som vi kan se på bilden nedan, dock ger linjemännen sig in i leken och lyckas snart separera de båda kombatanterna."

Chicago var med och slogs om titlarna en gång i tiden, och förhoppningsvis kommer det efter den här säsongen hänga en vimpel till i det mäktiga taket: "Stanley Cup Champions 2009".

Kom igen nu kära läsare, håll tummarna för Chitown ikväll. Jag vet att ni antagligen håller på de sju svenskarna i Detroit, men de vann ju förra året och det blir ju roligare om man delar med sig av titlarna.

Jobba, jobba, jo-ooo-bba!

Gustav

Yes, det här kommer bli en klassiker

Yes, Detroit vann nyss mot Anaheim Ducks så det blir en dröm-semi mellan ärkerivalerna Chicago Blackhawks och Detroit Redwings: Windy City mot Motor City, Chicago-blues mot Motown-soul, Kanye West mot Eminem, svenskt mot svenskaskt, jobbmarknad mot arbetslöshet, nytvättade fönster mot utskjutna fönster, köttpackarindustri mot bilindustri, superklassiskt mot ganska klassiskt, snyggast tröjor mot snygga tröjor, titelhunger mot titelförsvar, men framför allt, ungt mot rutinerat.

Rivaliteten mellan Blackhawks och Redwings personifieras av den gamla hockeygreken Chris Chelios, 47. Han är en Chicago-son som draftades av Montreal Canadiens och spelade nio säsonger för Blackhawks under 90-talet, tillsammans med Jeremy Roenick, Ed Belfour och gänget var han Chicago. Han hade spelat fem säsonger i NHL när Patrick Kane föddes! När han 1998 gick till Redwings blev han en av Chicagos mest hatade män och enligt legenden gick hans restaurang i staden i konkurs ganska omgående. När han kommer tillbaka till United Center buas han ut varje gång han rör pucken. Kolla på filmen nedan så förstår ni varför.



Jag har varit på två Chicago-Detroit matcher, och det är alltid lika intensivt. Det smäller gott i planket, slagsmålen duggar tätt: både på isen och på läktaren. Den här killen, till exempel, hade blivit halvt ihjälslagen av några Detroit-supportrar om inte vakterna hade kommit emellan. Tro mig, jag vet, jag satt nämligen på raden nedanför honom.



Jag lovar, han skrek "Detroit has no windows!!" oavbruet i tre perioder, inklusive pauser, en referens till den höga brottsligheten i Detroit. Ibland bröt han in med ett "Welcome to a real city!!" riktat mot de Detroit-fans som nästan bankade skiten ur honom. Fyndigt eller smaklöst? Döm själva...

Yours Truly,

Gustav

Summer in the City

Sitter återigen i TV-soffan och glor på NHL-slutspel, just nu sjätte matchen mellan Boston Bruins och Carolina Hurricanes och senare Anaheim Ducks (varför i allsin dar ändrade dem namn från görtuffa Mighty Ducks of Anaheim?) mot Detroit Redwings. Jag kom precis hem från en heldag på stan. Lika mycket som jag hatar Chicago-vintern så fullkomligt älskar jag staden när sommarsolen lyser helt perfekt lagom varm som idag. Eftersom lill-syrran har blivit stor och tar studenten i år så passade jag på att åka ner och köpa en liten present. Och med er kära läsare i åtanke var kameran med eftersom ni har ju bara visat er Chicagos bistert vintriga ansikte. Utsikt från Wacker Drive över floden mot Wrigley Building.


Millenium Park är alltid fullt med folk på sommaren. Vid den grunda fontänen springer barn omkring och plaskar i vattnet och är precis sådär bekymmerslösa som man önskar att man fortfarande var. En annans bekymmer har ju bara börjat.

Vattnets källa, två stora glasliknande block som står mittemot varandra, skiftar färg och form med jämna intervaller. Ibland är det ett ansikte som drar på mungiporna eller blinkar med ett öga, andra gånger är det som bilden visar något mer abstrakt.

Jag mötte upp med mina svenska vänner Sanna och Sara. Den förra gick på North Park i våras och är nu på besök, den senare flyttade hit som elvaåring med sin familj och har varit på North Park lika länge som jag.


Joanna gick likt Sanna förra våren på North Park. Den långhåriga och orakade lunsen till vänster känner ni nog igen.

Chicago goes Amsterdam. När sommaren är i antågande planterar stadsförvaltningen några miljoner tulpaner i stadens rabatter.



Grönt är otroligt skönt. Idag slog det mig hur otroligt mycket bättre vilket ställe som helst i världen blir med lite blad på träden och sol på himlen. När jag blir rik ska jag skaffa hus i Sverige, New Orleans, Chicago och någonstans på södra halvklotet, typ Sydney, och flytta runt så jag alltid har antingen vår eller sommar.

Likt Kuala Lumpur och förut New York har Chicago har också ett par tvillingtorn. Glömmer alltid bort deras officiella namn, men i folkmun kallas de Majskolvarna. Håll utkik nästa gång ni ser Batman Begins eller The Dark Knight, de skymtar ofta i bakgrunden.

Det byggs nya skyskrapor över hela Chicago just nu, allra nyast och välpolerad är Trump Tower nedanför State Street.

Efter att jag hittat en finfin studentgåva och damerna shoppat klart bestämde vi oss för att varva ner med en drink i loungen längst upp i John Hancock Center. Tulpanerna längst med Michigan Avenue är lika färglada som dem i Millenium Park.

John Hancock Centers fasad, ett av Chicagos mest berömda landmärken. Byggnaden färdigställdes 1970 (tre år före Sears Tower), den har 100 våningar och mäter 344 meter över havet (457 m om man räknar med masterna på taket). Därmed är den Chicagos fjärde högsta byggnad och USA:s sjätte. Huset innehåller kontor och bostadsrätter om vartannat. På 95 våningen hittar man loungen där man kan ta sig en drink med rejält tilltagen prislapp....

...men utsikten är obetalbar. Enligt de lärde är den bäst i Chicago och spöar Sears Towers Skydeck med hästlängder. Dessutom är det gratis (om man står ut med personalens arga blickar behöver man inte ens köpa något att dricka) till skillnad från 13 dollar dyra Sears.


Vy österut mot oceanliknande Lake Michigan. Navy Pier till höger och vad jag tror är någon sorts militäranläggning till vänster. Förresten, gissa vem som äger de två översta våningarna på det svarta huset precis vid vattnet, troligtvis Chicagos bästa läge. Svar får ni på slutet.

Något zoomad vy söderut mot downtown. Trump Tower trånar till vänster, Sears borta till höger och majskolvarna är inklämda där i mitten.


Vy åt nordväst. North Park ligger halvvägs mot horisonten nånstans.

Ja, nu har ni bevis på att jag verkligen var där.


Norrut längs med motorvägen Lake Shore Drive. Som ni ser har Chicago även några schyssta stränder att erbjuda.


Vy rakt ner över Water Tower Place. Byggnaden i till höger om gatan i mitten av det gröna är ett gammalt vattentorn, nästan den enda byggnaden som klarade sig helskinnad från Den Stora Chicago-branden. Den har lite samma status för Chicago-borna som den mäktiga domkyrkarn har för folket i tyska Köln; Domen klarade sig nämligen oskadd från engelsmännens bombningar under andra världskriget.

Västerut sträcker sig staden och förorterna så långt ögat kan se, hem till 9 000 000 människor. Det är första när man kommer upp på höjden man fattar hur sinnesjukt stora megastäder som Chicago verkligen är. Det blir ännu tydligare på natten, dock inte min egen bild.
Efter att druckit upp min Goose Island var det dags att dra sig hemåt. På andra sidan gatan från Hancock ligger The Fourth Presbyterian Church. Enligt Sara är det en fem år lång väntelista att få gifta sig där, och om man mot all förmodan får en tid så gäller det att sprätta upp madrassen och plocka fram livsbesparingarna. Bröllopsindustrin i USA är absurd.

Kontrast mellan det gamla tegel-Chicago i förgrunden till höger och det nya glas-och-krom-Chicago nerför gatan.

-----------------

Svar på frågan är ju så klart Chitowns egen snuskigt rika talkshow-drottning Oprah Winfrey. Vem annars liksom?

------------

Nä, nu har jag suttit vid datorn för länge. Detroit Redwings-Anaheim Ducks har redan börjat. Svensklaget har chans att avgöra serien ikväll och en semifinal mellan ärkerivalerna Rödvingarna från Motown och Svarthökarna från Chitown vore ju inte helt fel. Så det här blir enda gången jag säger....

Go Wings!

Gustav

FUCK YES!

Ursäkta språket, MEN FUCK YEAH!!

Blackhawks gick vidare till Western Conference-final efter 7-5 (!) mot Canucks....sinnesjukaste matchen jag sett i hela mitt liv. Vem fan sa: "Om du vill se mål, gå på bandy?".

Nu jävlar ska det firas!

Vi hörs imorgon...om jag överlever....

Gustav

Ikväll gäller det

Sitter i min temporära lägenhet där jag bor i en vecka. De senaste dagarna har varit synnerligen oproduktiva, förutom när det kommer till att ligga på soffan och glo på slutspelssport. Nu är det två timmar till matchstart mellan Chicago och Vancouver. Blackhawks leder med 3-2 i matcher och har idag chans att avancera till konferens-final mot antingen Detroit eller Anaheim. Bärsen är redan i kylen!

----------------------------

Såg också att Hjulsbro lyckades vinna första matchen för säsongen borta mot Mjölby AI. Starkt och välbehövligt jobbat!

------------------------

Förresten, om ni kommer till Chicago måste ni käka på Fogo de Chao, ett brasilianskt steakhouse. Deras koncept liknar Lammet & Grisens, förutom att kyparna kommer till bordet med 15 olika sorters kött (allt du kan äta) grillat och kryddat på brasilianskt bonnvis. Dessutom är salladsbuffén olagligt god. Min roomie Steves päron bjöd med mig dit i lördags och det var den bästa måltid jag någonsin ätit, hands down. Men ni behöver i och för sig inte åka till Chicago för att njuta av Fogo, de är en kedja med ett tiotal restauranger i USA och fler i Brasilien. Och smakar det så kostar det, jag vet inte exakt vad, men jag kan dra mina slutsatser av Steves farsas "Holy Cow!" när han såg notan.

-------------------------

Enligt senaste siffrorna jag sett har nu tre personer dött av H1N1-viruset i USA, den senaste i staten Washington. I min stat Illinois har närmare 500 människor insjuknat. Hmm, det kanske är ganska allvarligt det här ändå.

Fin,

Gustav

Just idag mår jag inte lika bra...

...eftersom gårdagens firande har satt sina spår. Och inte blev det bättre av att man varit tvungen att städa ut gamla lägenheten, packa och flytta soffor och grejer till stället jag ska stanna tills jag flyger hem nästa måndag. Så nu väntar en vecka av att göra ingenting förutom att åka till stranden, downton, kolla ikapp Lost-avsnitt online och glo på slutspelsmatcher dagarna i ända. Dessutom ska jag försöka bidra med något substantiellt på bloggen när jag känner mig intellektuellt understimulerad. Oh, ljuvliga liv...

Peace!

Gustav